onsdag 3 december 2008

Ordmagi på webb eller papper

"Ordens magi" var titeln på en konferens om det skrivna språket som jag deltog i igår. Det avslutande samtalet kom att kretsa kring hur bloggar och texter på webben påverkar traditionella medier som tidningar och böcker. Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagblandet, beskrev med bävan sin tidnings dramatiskt minskade annonsintäkter i krisens spår. Och jag hann tänka: Är det verkligen så att en av mina absoluta favorittidningar faktiskt riskerar att gå under som papperstidning på grund av recesionen!? Om den bara lyckas överleva de kommande svåra åren finns mycket att vinna, tror jag.

Text som är tryckt och utgiven har trots allt en kraft som e-brev och webbpublicering saknar. Det vara svårt att sätta ord på vad det är i vår tid som är så nyfrälst av internet. Men chefen för Postens direktreklam Mikael von Ekensteen gav ett slående exempel: När hjälporganisationer ber om bidrag och sänder tiggarbrev per E-post får de inte alls samma respons, alltså klirr i kassan, inkomster, som när de sänder sin vädjan till samma personer som trycksak på posten. Ett brev tas på större allvar.

Jag tror att skillnaden kommer att framträda allt tydligare mellan text som är tryckt och utgiven på traditionellt sätt och sådan som är digitalt publicerad. Den ena formen är snabb, effektiv och billig men den andra har fördelen av att vara långsam, beständig och påkostad och ger därför ger den därför en viss pondus till sitt innehåll.

Låt mig ta ett exempel som kan verka långsökt men som kanske ändå kastar ett intressant sidoljus på olika slag av skrivande. Runstenar är så tunga att den knappt kan flyttas på och när man fyllde dem med skrivtecken för länge sedan så var det inte för att man saknade andra medier att skriva på. Man skrev också på förgängliga trästickor, näverbitar eller tavlor av vax. Men ibland gjorde man sig besvär att hugga in budskapet i sten (istället för att bara måla dit tecknen) just för att de skulle stå kvar där. I efterhand kanske vi inte alltid begirper vad de menade med sina inskrifter men en sak för står vi, mediet är definitift en del av budkapet.

Ett annat mer näraliggande exempel. Allt oftarte i fackböcker har jag på sneare tid stött på den här kommentaren: "Det jag skriver om bygger något jag sett på webben. Men eftersom ingen vet hur länge webbsidan kommer att finnas kvar är det meningslöst att hänvisa till den." Den som vill underbygga sina egna argument får alltså problem om källorna bara finns på webben där de kan förändras eller försvinna när som helst. Sådana källhänvisningar blir inte riktigt lika tunga för den som tänker sig att bli läst också på lång sikt.

Kanske är det just det oåterkalleliga med tryckt publicering som är styrkan. Att det som står på pränt, står där en gång för alla och inte kan ändras, förskönas eller rättas till i efterhand. Lagt kort ligger. Och därför mås man tänka efter innan man lägger det.

Den tryckta skriften är påkostad att framställa och distribuera, den bär på förlagsinsatser, redaktionell bearbetning och därför också medföljande pretentioner på kvalité, och det ger den en kraft som mer flexibel och föränderlig publicering saknar. Själva mediet blir, som så ofta, en del av budskapet.

Jag hoppas att mina morgontidningar kommer att erbjuda mig något annat än webbens vanliga malström av nyhetshändelser och tillfälliga tyckanden också om nåra år. Det jag önskar mig till frukostbordet - och även är beredd att betala för - är ett smäckert men stadigt byggt utsiktstorn att varje morgon få klättra upp i för att skaffa lite överblick över världen. Med andra ord en publikation med vissa pretentioner.

tisdag 18 november 2008

Peter Englunds nya - en kör av röster om första världskriget

Den 11 november, alltså i tisdags, var det 90 år sedan första världskriget tog slut och Peter Englund utkom då med en märkvärdig historiebok om kriget, den heter ”Stridens skönet och sorg. Första världskriget i 212 korta kapitel”. Boken är ett körverk, skulle jag vilja beskriva det som, där 19 personers krigserfarenheter har malts sönder i små och förvirrande bitar, så små att alla gängse sammanhang blivit nära nog omöjliga att urskilja. Vem är vän och vem är fiende? Var går fronten och på vilket av alla slagfälten befinner personen som berättar?

Det verkar som om Peter Englund med flit har velat skapa detta oöverskådliga virrvarr, och trasa sönder den gängse historien om de stridande nationernas trupprörelser vid olika fronter. Den berättelse han vill förmedla handlar om något helt annat, om kriget som mentalitetsförändring och hur själva krigserfarenheten skar över alla gränser. Hur den stolta nationalismen från 1914, stämningen när männen (och endel kvinnor med) drog iväg till fronten under folkets jubel, fyra år senare hade förbytts till något helt annat. På alla sidor verkar det som. Trötthet, desperation och meningslöshet hade tagit över vare sig man var tysk, ryss, engelsman eller belgare.

Det är en kör om kriget, och det är en väldigt effektiv berättarform. Den får mig att tänka på ett par andra starka upplevelser av "historiskt-dokumentära körverk” som jag stött på. Svetlana Aleksjevits fantastiska bok ”Bön för Tjernobyl”, som skildrar erfarenheterna av reaktorolyckan och det hudnära mötet med radioaktiviteten, hur det var i Tjernobyl när det smällde helt enkelt. Inför boken gjorde hon mängder av intervjuer med personer som på olika sätt befann sig nära olyckan, och som berättar rätt lågmält i korta kondenserade avsnitt vad de var själva med om. Hur det lyste om himlen bakom reaktorn den kvällen och man stod på balkongen och beundrade skenet men försäkerhets skull satte på barnen regnkläder till skydd mot strålningen när de skulle gå ut de följande dagarna. Mängden av enskilda glimtar har blivit en märkvärdig helhet.

Den dokumentära kören får mig också att tänka på en stark filmupplevelse jag hade för längde sedan, Claude Lanzmans ”Shoa” (1985), en nio timmar lång dokumentärfilm om förintelsen, där korsklippta vittnesmål varvades, intervjuer med de som var med om förintelsen eller var mycket nära den. Också här blandades enskilda människors perspektiv, de som for i godsvägnar på väg mot förintelselägren, de andra som stod längs spåren och såg tågen passera, eller de tjänstemän som satt på kontor och gjorde tidtabellerna för trafiken. Helheten blev en svindlande otäck berättelse när man blandade och korsklippte deras perspektiv på samma skeende.

Men nu är det alltså en märkvärdig historiebok Peter Englund har kommit ut med, hemsk läsning men ändå med påtaglig dragningskraft. Och det är en bok som gör mig glad därför att den påminner om att det finns sätt att berätta om historia, som går långt bortom konventionerna.

lördag 8 november 2008

Wagners Valkyrian i SVT - en räddhågsen tolkning


Wagners opera Valkyrian sänds på SVT ikväll, det är andra delen i det stora operaverket Ringen och fortsättning följer kommande lördagar. Men jag saknar en klangbotten i Staffan Waldemar Holms uppsättning. Handlingen har blivit förflyttad från en sagolik nordisk forntidnågot till ett 1800-tal där den istället blivit ett borgerligt familjedrama istället. Men när Wagner skrev Ringen avände han inte minst Eddan som förlaga. Texten ansågs vara en slags helig, hednisk ”bibel” på den tiden. Här fanns den äldsta versionen av kärlekshistorien mellan valkyrian Brynhilde och drakdödaren Sigurd/ Sigfried. Wagner försökte återskapa språket, alliterationerna i Eddan när han skrev. Att berättelsen var gammal, kanske den äldsta man känner till i vår del av världen, var oerhört viktigt för honom men också för publiken i hans samtid - ett 1800 tal när man trodde att folksagor och sånger, särskilt de riktigt gamla, var en slags källådror som ledde in till folkets oförvanskade ”folksjäl”. En själ som förutsattes vara av en särskilt nordeuropeisk kvalité. Den var annorlunda grannfolkens, den var inte slavisk, finsk, samisk, judisk eller latinsk, utan den var germanskt naturnära och med en våldsam dådkraft. Varenda unge i tyska skolor hade därför pluggat den här sagan, som hade status av nationepos långt före operapremiären.På tyska hade den formen av en riddardikt kallad Nibelungenlied. Så handlingen i sig var nog inte det viktigaste med Ringen, utan det var ålderdomligheten. Att operapubliken under timmar av hypnotiserande tonsvall skulle dras med in i germanernas stora ”stamsaga” omgjord till ett modernt allkonstverk.

Under nazitiden blev operaföreställningarna av Ringen vid festspelen i Bayreuth ett slags mecka dit Hitler personligen ständigt återkom. Det är också välkänt att familjen Wagner efter kompositörens död stödde Hitlers partibygge både ekonomiskt och ideologiskt. Men vad jag far efter här är inte detta - en slags lite meningslös skuldräkning i efterhand - utan ett djupare samband. Hur kan man idag spela vad som en gång togs för en germansk stamsaga utan att samtidigt ställa frågor om hur identitet, nationalism och rasism skapas och omskapas på nytt ofta med hjälp av historisk rekvisita. Utan att ta med också den klangbotten som handlar om vad historien som återbruk innebär. Vad det var Wagner gjorde när han tog en 1500 år gammal och mycket laddad berättelse och gav den ny skepad på scen. Jag tycker att det är att underkänna Ringen som konstverk om man bara behandlar dethär verket - eller operapubliken? - som om de inte skulle tåla att konfronteras med rasismen i sin historia.

tisdag 4 november 2008

Museet om V2 - om nazisterna lyckats

Den ser ut på pricken som raketen i "Tintins resa till månen". Men det är ingen leksak som lockar turisterna bort från de långa vita sandstränderna på ön Unidom vid tyska Östersjökusten. Det är V2, raketen som Hitler planerade att bestycka med kärnvapen och som skulle bli nyckeln till seger och nazistiskt världsherravälde. Nazisternas topphemliga utvecklingscentrum för rymdteknologi låg här i Peenemunde. Egendomligt nog finns mycket av det kvar, och jag går förundrad runt här, efter "De svenska historiedagarna" i Greifsvald i slutet av september i år.

Förfallna byggnader och ruiner från nazitiden varvas med övergivna militärbaracker av DDR-snitt, krossade rutor, trappuppgångar där växtligenheten tagit över men där grånade gardiner ännu hägner kvar i fönstren. Det mesta andas långt gånget förfall även om några smutsiga bunkerliknande bostads hus från 60-talet tycks ännu tycks vara bebodda. Mitt i detta finns några nya, påkostade och helt aparta designskyltar i metall och neon som hänvisar turisterna fram mot ortens museum. Det lär vara Hitlertidens bäst bevarade militärindustriella komplex som finns här på orten. Men hur gör man ett museum av det?

Ja, vapen-fetischisterna blir inte besvikna. Redan på innergården ligger mängder av bomber på rad med torra och obegripliga data om sin sprängverkan på skyltarna. En overkig obehagskänsla infinner sig. Vad är det de vill visa mig här? Väl inne i den väldiga industribyggnadens trapphus kippar jag efter andan. Är detta verkligt? Eller är jag förflyttad till Hollywood, till en klockren spelfilmsscenografi från andra världskriget?

Uställningsmakarna gör sitt bästa för att få mig att landa med berättelser som om slavarbetet och fångarna som arbetade här med att framställa Hitlers domedagsvapen. Men det är nog först inne i det rum som är själva hjärtat i anläggningen som känslan landar i mig. Här inne i elcentralen finns inga nutida skyltar och textade förklaringar, bara rader av strömbrytare . Herregud, den svarta bakeliten i spakarnas väl tummade handtag är på riktigt, man ser på ytan att de använts och de torkade gamla ledningarna är omisskännligen från 30-talet. Allt är spökligt välbevarat, inte en skråma verkar den här elhallen ha fått under ett helt krig. Den ljusgröna färgen som täcker väggar och elledningar har först nu börjat flagna något. Tänk om de hade lyckats, tänk om de verkligen blivit färdiga med kärnvapenmissilerna...

Mer drabbande än så här blir sällan museibesök. Bilden i mobiltelefonen blir alldeles sned och suddig.

måndag 27 oktober 2008

Pengars värde


Vad är pengar värda egentligen? Det gungar på världens börser. Banker vågar inte låna till varandra och ingen vet vem som har riktigt trovärdiga tillgångar. När jag hör på nyheterna tänker jag på de första pengar som tillverkades här på 980-talet, små 25-öresliknande silverslantar som engelska myntmästare framställde i Sigtuna.

Tricket de utförde var rena trolleriet - om det lyckades fick det silvret att bli mer värt en vad det annars var! Och "mervärdet" hamnade i kungens ficka. Det hela gick till så att en mjukvarm liten silverrulle skars i tunna skivor som präglades med de stampar som bara myntmästaren kunde framställa. Själva magin och hemligheten satt i stampens ord och tecken - kungens namn "Olof" och platsens "Guds Sigutna" - liksom i bilden, en bister profil i hjälm med en busklik kam på huvudet och ett kristet kors på baksidan. Det var i kraft av sig själv, sitt namn och sin bild, som kungen försökte bli trodd när han påstod att just denhär metallskivan var mer värd än annat vanligt silver! Han påstod och hoppades att det skulle bli sant. Om folk tog honom på orden - ja, då blev det ett mynt.

På Euron finns ingen kungabild, bakom den valutan finns ingen ensam tydlig avsändare, men på nyheterna har Europas alla makthavare visat upp sig med namn och ansikten så gott som varende kväll den senaste veckan, för att framföra detta budskap: värdet på pengarna består. Hoppas de blir tagna på orden bara. Värdet på Olof Skötkonungs små löften av silver var däremot rätt osäkert. Frågan är om de någonsin blev tagna på allvar som valuta.