fredag 14 maj 2010

Kommentarfunktion med krångel

Ursäkta att kommentar-funktionen har fungerat så dåligt på sistone. Den slår tydligen av sig själv automatiskt. Håller på att lära mig att hantera det.

Vikingatiden - en uppfinning

Jo, vikingatiden är faktiskt en uppfinning. Det är naturligtvis alla epoker egentligen, renässensen, barocken osv. Men just vikingatiden är problematisk för att den getts så stor ideologisk betydelse. Uppfinningen kom till på 1870-talet. Det var då århundrandena i järnålderns slut (800-, 900-, och en del av 1000-talen) samlades under ett särskilt namn. De lanserades som en egen sorts tid, en tid som bara fanns i Norden. I Europa benämndes samma århundraden istället tidig medeltid. Men här i Norden började man tala vitt och brett om vikingatid för att visa att man var en värld för sig, att tiden här var av en annan sort och att kanske även människrona här var annorlunda.

Mer om allt detta finns att läsa i en nyutkommen bok "Täby i vikingatid" där jag medverkar, men än utförligare i "Det rena landet.". Har också lagt ett litet sammandrag under en länk på hemsidan http://www.majahagerman.se/

tisdag 11 maj 2010

Latours vision för framtiden kom hit med vårsolen

Alldeles nyss var Börssalen i vid Stortoget i Stockholm - ett rum digande av guldig rockko och vibrationer från Svenska Akdemins högtidsammankomster - fullsmockad av folk. Bruno Latuor höll Nobelmuseet prestigeföreläsning. En årlig tilldragelse öppen för allmänheten då "en internationell forskare på högsta nivå" inbjuds att tala för en stor, öppen publik.

Den franske vetenskapsfilosofen Bruno Latour från "Institut d'études politiques" i Paris sammanfattade i eftermiddag sin världsåskådning: "Komponismen". Formulerad i spjärn mot vetenskapssamhällets allmänna förgivettaganden om objektiva "fakta", och mot världens alla -ismer: marxism, kostruktivism och inte minst modernism.

Den ekologiska krisen är vändpunkt som förädrar allt på djupet, menar Latour. Och han återkommer till samma liknelse gång på gång: förut har modernismen fått oss flyga med full fart frammåt men med ryggen först - alltså baklänges frammåt - tillbakablickande. Förhäxade av att ständigt utvecklas och göra upp med det förflutna, som "moderniteten" kräver. Men nu har förtrollningen brutits. Klimatkrisen har fått oss att stanna upp, vända oss om och för första gången börja se framåt på riktigt. Vad är det egentligen som häder? Det handlar inte om att diskutera någon diktad framtids-utopi utan om att faktiskt urskilja vad som håller på att ske.

Nu krävs pragmatism, "komponism". Att som musikern försöka sätta samman, komponera, en god framtid. Utgå ifrån verkliga förutsättningar och med försiktighet, väl vetandes att det inte finns några säkra sanninger eller färdiga svar, ändå försöka röra sig mot en framtid mer önskvärd än andra. Att släppa fixeringen vid att göra uppror mot det förflutna och fokusera frammåt istället, och skapa "a fragile and diverse composition". Rätt vackert. Och underbart på något sätt att storslagna visioner kan locka en storpublik mitt i den första varma vårsolen i Stockholm.

lördag 8 maj 2010

Låt de döda komma till tals

Läser just nu Stefan Jonssons nya bok "Från sopornas planet". Van att följa honom i DNkultur finner jag att det stora formatet egentligen passar honom mycket bättre än korta kulturartiklar. Här får man plats att sjunka ner i vindlande tankegångar som i ett okänt tunnelsystem och låta författarens vida beläsenhet, utblickar och tankesprång föra en vart som helst.

En av essäerna i samlingen gör mig särkilt glad. Den kallas "De dödas testamente" är något så ytterst sällsynt som en välskriven kulturkritisk betraktelse om kulturarvet. Jag försöka återge en del av innehållet här:

Enligt Stefan Jonsson förvandlas kulturarv just nu från ruin till vara. Mångtydiga fornlämningar (som bär på en spänning mellan olika tider) förvandlas till enkla varumärken. Kulturarvet görs nyttigt, det användas för att markera nationell särat och skapa exotiska turistmål. Dessutom framställs det så gott som alltid som vittnesbörd i en "meningsfull berättelse" om varför vi fått det samhälle vi fått.

Men det kan lika gärna - ja, hellre - användas tvärt om. Som spår av det som inte blev, utan försvann. En väg kantad av krossade alternativ. En påminnelse om att allt hade kunnat gå annorlunda.

"Låt oss sluta fråga hur våra museer och monument kan bidra till turism, regional utveckling och identitet. Låt oss istället fråga vad kulturarvets förvaltare har att erbjuda de döda./.../ Debatten om kulturarvets ska handla om detta. Hur låta de döda komma till tals?"

Kulturarvet ska inte anpassas till behov hos dagens samhälle eller morgondagens generationer. Utan vi ska låta det förbli ruiner dit man går för att uppleva de döda generationernas vånda och erfara dåtiden som ett nu laddat av konflikter. Då kan arvet ge en svindlande insikt om historiens mening - eller rättare sagt dess brist på mening.

Poängen med kulturarvet är alltså existentiell och filosofisk. Man bör därför behandla det med vördnad, som "en offentlighet där samhället når klarhet om sig självt". Ruinerna bör ses som vittnesmål om att allt hade kunnat bli annorlunda.

Att hävda rätten till kulturarvet är alltså, enligt Stefan Jonsson, att hävda de dödas rätt att föra talan mot de levande. Målet med kulturarvspolitiken ska vara att "låta de döda komma hem, genom att ge dem en plats i nuets gemenskap." Det är de levandes plikt att återupprätta de döda.

Vackert, antagligen lite svårbegripligt här i nedkortad form. Jag kan bara rekommendera läsning av de riktiga texten, som ju också är en kärleksförklaring till Slas roman "Vem älskar Yngve Frej?"

http://www.bokus.com/b/9789113024882.html




fredag 7 maj 2010

Mer om svenskheten

Det är möjligt att ha många synpunkter på TV-programmen som Sveriges historia (eller snarare de två delar som hittills visats).

Jag har uppmärksammat en speciell - kanske vissa tycker smal - aspekt av programmen här i bloggen. Varför? Därför att jag tycker att just den aspekten är principiellt intressant och viktig just idag.

Serien sänds i ett läge då vi är på väg in i en valrörelse där debatten delvis handlar om "svenskhet", om vem som hör hit och inte. Ungar på skolgårdar runt om i landet snackar ofta med varandra om det: Är du svensk, är jag svensk? Även i media skrivs det om svenskhet som sällan förr.

Den här TV-serien är alltså ett gyllene tillfälle att öppna perspektiven kring identitet, härkomst och historia. Och den som läst de gedigna nyutkomna böckerna om Sveriges Historia vet att temana finns där - liksom de självklart gör i modern forskning.

Men i TV-programmen hittar jag snarare "understatements" om svenskhet som känns rätt gammaldags. I del 2 pratar man vitt och brett om "Sverige" och "svenskar" som om de fanns under bronsålder och järnålder. Begreppen återkommer titt som tätt i sammanhang där de är opåkallade, och där texten hade blivit enklare och bättre om man tagit bort dem. I del 1 fäste jag mig vid att man gestaltar stenålderns människor som om de varit så gott som genomgående väldigt blonda, fast ingen kan veta precis hur de såg ut. (I del 2 hade man lite större variation på hårfärgerna)

Har det någon betydelse? Jo, jag tror att små signaler av det här slaget uppfattas och påverkar mäniskors upplevelse hemma i soffan av vad det är att vara svensk idag.

Tänk på feniminismen, och hur vaksamma vi är idag mot äldre tiders försåtliga, underförstådda sätt att ta kvinnlig underordning för given. Jag tror att vi behöver bli lika vaksamma på ekon av gamla förställningar om "folk" och "raser".

På 1800-talet handlade ju historieämnet i alla länder om "Nationen och dess födelse" och det förutsattes att foket fanns från början - svenskar, daner, germaner. Berättelserna handlade om hur "folket" steg fram ur forntidens dimmor och skapade sitt land. Arkeologer och andra vetenskapsmän lade ner stora ansträngningar på att genom rasforskning faktiskt försöka hitta dessa "folk", dvs. äkta, oblandade rasrena förfäder till exempelvis svenskar.

Idag är historikernas berättelse snarare den omvända. Riket Sverige skapades av krig och politiska förvecklingar. De som bor inom territoriets gränser idag kallas svenskar. Men från början gick deras språk inte att skilja från grannarnas. Genom nationella projekt, som exempelvis Gustav Vasas översättning av bibeln till folkspråk på 1500-talet, kom de att utveckla allt tydligare nationella kännetecken. Det vill säga: riket fanns först, folket skapades sedan.

Att spela på gamla strängar av nationell patroitisk igenkäning är lätt - att berätta något nytt är svårare. Men jag håller tummarna för att TV-serien hittar ett lite mer eftertänksamt och resonerande, prövande tonläge kring Sveriges historia i kommande avsnitt.

PS: Förlåt att jag inte lyckas få igång kommentarsfunktionen här. Har försökt flera gånger men den verkar ha "hängt sig". Gör nya försök.


torsdag 6 maj 2010

Sverige åt svenskarna på TV

Har just sett (segat mig igenom) del 2 av Sveriges histoira i TV4. Tänker inte gå in på foto, språk, berättarteknik, det blir en annan gång kanske.

Fäster mig dock vid något intressant. Skillanden mellan böckerna och TVprogrammen. Självklart är det skillad på utrymme, att bre ut sig över hundra tals boksidor eller tvingas koka ner några få rader speakertext. Men det har hänt något annat på vägen också.

Det som är ett viktigt - ja, bärande - budskap i de nya historieböckerna (som ges ut med Dick H. som huvudredaktör) har blivit tvärt om i TV-programmen. I del 1 och 2 av bokverket "Sveriges historia" är själva huvudpoängen att riket Sverige inte finns ännu, att man måste föreställa sig de avlägsna historien som en mycket mer gränslös och öppen värld, där mycket av det vi tar för givet fungerar helt annorlunda. Det är det som är själva poängen här.

Men på TV är Sverige på bronsåldern inget problem alls. Järnet "innebar en revolution i Sverige" när det kom, sägs det, och råvarona fanns "inom landets gränser". Romaren Tacitus tal om "svioner" år 98 e Kr sägs här självklart betyda "svenskar". Man spekulerar: "Vad hade hänt om Sverige hade blivit erövrat av romarriket..."

Spelar det här någon roll? Ja, det gör väl det tycker jag. Sverige fanns inte "från början" och inte svenskarna heller. Det är ju själva den långa vingliga tillkomstprocessen som är berättelsen - Sveriges historia.

Blonda äktsvenska luggar i Sveriges histoira.

Så är det dags ikväll för Sveriges historia del 2 i TV4. Minns förra veckans avsnitt som något av en E-typekosert: massor av blonda och långhåriga personer, inte minst män med svallande hårmanar, som gungande i motljus framför levande eldar!

Bilder är ju starkare än ord i TV. Och här har producent och manusförfattare uppenbart gått åt olika håll. Oavsett hur mycket Dick Harrisson än vinnlägger sig om att återge den senaste forskningens sensationella resultat från stenåldern i Sverige: Att vetenskapen idag kan visa att det fanns olika sorters människor här redan för mer än sex tusen år sedan. Att människor inte kom EN gång eller TVÅ, utan oavlåtligt. Och att de kom hit från många olika håll och antagligen också talade olika språk! Det spelar som sagt inte så stor roll. Tittaren får är ändå intryck av något annat. På stenåldern var alla så gott som likadana här: blonda och äkt-svenska.

onsdag 5 maj 2010

Rasforskare Retzius hjärna i en burk

En del av dagen har jag ägnat åt en TV-inspelning på Etnografiska museet, ett reprotage som Gellert Tamas gör för SVT. Fick då anledning att komma tillbaka till den utställning om rasbiologin som de gör inom storsatsningen "(O)mänskligt". Den görs tillsammans med Forum för Levande historia och öppnade för några veckor sedan.

Till skillnad från Forums del av utställnings-satsningen (som jag är rätt kritisk emot, återkomer till det senare) så har man faktiskt en hel del intressant att visa på Etnografiska museet. Den stora utställningshallen är mörk, stark, berörande och här har man tagit fram en hel del äkta verkliga spår av vad som pågick, både ur egna och andras samlingar. Den som är intresserad bör absolut passa på att komma och se!

Jag har svårt att bestäma mig för vad som berör mig mest. Är det rasforskaren Gustaf Retzius egen hjärna - donerad av ägaren till framtidens vetenskapsmän - som ligger där och simmar som en konstig akvariefisk i formalin i en burk. Eller är det den svarta och sotiga skalle som överlevde branden på Karolinska institutet år 1892, då en förödande del av Retzius dyrbara skall-samling för rasforskning gick upp i ljusan låga. Nej, kanske är det ändå "Vita rävens" vackra klädedräkt i ljust skinn med prälbesatta fransar. Genom olyckliga omständigheter hade den här mannen från Amerika hamnat i Sverige, och här blev han utställd som en livs levande indian i slutet av 1800-talet. Inte svårt att förstå att han blev sjuk och dog på kuppen. Vetenskapen tog girigt hand om hans kvarlevor för att undersöka dem. Ja, man flådde till och med hans kropp och spände upp huden på en avgjutning fortsatte att visa upp hans "person".

Det hedrar Etnografiska museet att man törs visa att det finns ting av det här slaget i samlingarna. Själva huden lämnade man tillbaka till anförvanter på 1970-talet. Men dräkten behöll museet. Och så länge den ställs ut för att påminna om vad ägaren till dessa fina skinnbyxor, det glittrande halsbandet, jackan och de broderade skorna faktiskt råkade ut för - så känns det rätt för mig. Finns de här så ska de visas också - och berätta hans historia.

tisdag 4 maj 2010

Kungen, historien och sagorna

Säga vad man vill om kungahuset men de har ett märkligt förhållnignssätt till historia. Läser i dagens DN Lars Linders recension av nya debattböcker om monarkin. Kungahuset bidrar till ett nationellt skönmålande hyckleri, menar Per Svensson. Linder skriver: "Statschefens morfar var organiserad nazist i Tyskland, liksom drottningens far. Inget att lasta kungaparet för, men varför vägrar de tala om saken? Hur kan ett kungahus som lever just av och genom sin offentliga historia samtidigt påstå att familjens förflutna är "privat"?"

Kan bara hålla med och fylla på med några iakttagelser om den kungliga historia som är offentlig:
På kungahusets webbplats anges okommenterat att regentlängden i Sverige går tillbaka till vikingatiden. Tusen år - så långt tillbaka räknar man sina anor. Kungens första kollega var alltså Olof Skötkonung - även om de flesta historiker tvivlar på att det ens fanns något rike att regera över då.

Inne i Slottsboden (butiken invid slottet) ligger en blågul bok "Bästa Sverige!" i stora travar, även översatt till engelska. Och även här presenteras Sverige som ett traditionellt rike från vikingatiden, med många bilder på kungen och blågula fanor varvade med svensk modernitet.

Men varför hålla till godo med vikingatid? De kungliga anorna räknas faktiskt ännu längre bort, ända in i sagornas värld. Carl XIV Gustaf är den 16:de på tronen, därför att Gustav Vasas söner på 1500-talet införden den räkningen. Vasaättlignarna såg till att putsa upp kungaskapet - även om de inte hade mycket eget kungligt blod att ståta med (eller kanske just därför). De lät tillverka de riksregalier som fortfarande används. Den juvelbesatta kronan, spiran och nyckeln, som jag gissar kanske kommer att plockas fram även till sommarens bröllop och läggas "på hyenden" vid altaret.

De studerade även rikets mycket gamla historia. Favoritläsningen var Johannes Magnus stora verk från år 1544"Alla svea och göta konungars historia"(på latin). Här fick man veta att den nuvarande svenske kungen härstammade från goternas härskare, som varit lika mäktig som Alexander den store och som även hade kämpat vid Troja. Den förste kungen hette Berig och utvandrade "med tre skepp" från ön Scandza i en dimmhöljd forntid för att befolka världen. Sedan följde stordåd på stordåd och 230 namngivna regenter. Det var bland dem som Gustav Vasas söner stavade sig fram. Storebror Erik upptäckte att han hade haft tretton föregångara med samma namn (den första var Berig). Och lillebror Karl upptäckte att han skulle bli den IX på tronen. En räkning som alltså ännu vårdas av Carl XIV Gustav.

måndag 3 maj 2010

Ceunsur och jubileum i Örebro

Örebro har just inlett firandet av ett hejdundrande jubielum som ska vara hela året ut. Men staden förefaller att vara rätt obekymrad om vad som verkligen hände här för 200 år sedan. Utan att rodna firas här med tjo och tjim. Det handlar om riksmötet i Örebro år 1810 då Jean Baptiste Bernadotte valdes till Sveriges tronföljare.

Händelsen beskrivs häpnadsväckande nog som "startpunkten för det moderna Sverige", och den nya regenten kopplas till värden som "demokrati" och "tryckfrihet"!

Men handen på hjärtat en dag som denna - det är pressfrihetens dag nu - man måste väl ändå kunna säga som det var: Karl XIV Johan var ingen demokrat. Han gjorde sig berömd för att förfölja den fria pressen. Bara två år efter det att denne franske militärbefälhavare under tumultartade former - och till allmän förvåning! - hade valts till svensk tronföljare, stod det klart att Sverige inte hade fått vad man hoppats på. Generalen hade inga som helst planer på att försöka ta tillbaka det förlorade Finland (det ska vi nog vara glada för). Han tillämpade inte heller några av den franska revolutionens ideeer om folkmakt och fokstyre i praktiken. Vid det riksmöte som hölls i Örebro år 1812 infördes istället indragningsmakten, i strid med den svenska grundlagen och tryckfrihetsförordningen. Kungens hovkansler kunde nu istället börja förfölja den fria pressen med mängder av insdragningsbeslut, och det pågick ända fram till år 1838.

Vad sägs om ett nytt Bernadotte-censur-jubeilum i Örebro år 2012 för att främja histoireintresset? Hoppas kungaparet kan komma till stan då också.

Mer om Bernadottejubileet i Örebro här: http://www.orebro2010.se/