Låt de döda komma till tals

Läser just nu Stefan Jonssons nya bok "Från sopornas planet". Van att följa honom i DNkultur finner jag att det stora formatet egentligen passar honom mycket bättre än korta kulturartiklar. Här får man plats att sjunka ner i vindlande tankegångar som i ett okänt tunnelsystem och låta författarens vida beläsenhet, utblickar och tankesprång föra en vart som helst.

En av essäerna i samlingen gör mig särkilt glad. Den kallas "De dödas testamente" är något så ytterst sällsynt som en välskriven kulturkritisk betraktelse om kulturarvet. Jag försöka återge en del av innehållet här:

Enligt Stefan Jonsson förvandlas kulturarv just nu från ruin till vara. Mångtydiga fornlämningar (som bär på en spänning mellan olika tider) förvandlas till enkla varumärken. Kulturarvet görs nyttigt, det användas för att markera nationell särat och skapa exotiska turistmål. Dessutom framställs det så gott som alltid som vittnesbörd i en "meningsfull berättelse" om varför vi fått det samhälle vi fått.

Men det kan lika gärna - ja, hellre - användas tvärt om. Som spår av det som inte blev, utan försvann. En väg kantad av krossade alternativ. En påminnelse om att allt hade kunnat gå annorlunda.

"Låt oss sluta fråga hur våra museer och monument kan bidra till turism, regional utveckling och identitet. Låt oss istället fråga vad kulturarvets förvaltare har att erbjuda de döda./.../ Debatten om kulturarvets ska handla om detta. Hur låta de döda komma till tals?"

Kulturarvet ska inte anpassas till behov hos dagens samhälle eller morgondagens generationer. Utan vi ska låta det förbli ruiner dit man går för att uppleva de döda generationernas vånda och erfara dåtiden som ett nu laddat av konflikter. Då kan arvet ge en svindlande insikt om historiens mening - eller rättare sagt dess brist på mening.

Poängen med kulturarvet är alltså existentiell och filosofisk. Man bör därför behandla det med vördnad, som "en offentlighet där samhället når klarhet om sig självt". Ruinerna bör ses som vittnesmål om att allt hade kunnat bli annorlunda.

Att hävda rätten till kulturarvet är alltså, enligt Stefan Jonsson, att hävda de dödas rätt att föra talan mot de levande. Målet med kulturarvspolitiken ska vara att "låta de döda komma hem, genom att ge dem en plats i nuets gemenskap." Det är de levandes plikt att återupprätta de döda.

Vackert, antagligen lite svårbegripligt här i nedkortad form. Jag kan bara rekommendera läsning av de riktiga texten, som ju också är en kärleksförklaring till Slas roman "Vem älskar Yngve Frej?"

http://www.bokus.com/b/9789113024882.html