Fornfynd på danska sedlar

Fascinerande hur fronfynd används i oväntade sammanhang. På de nya danska sedlarna avbildas moderna broar och arkeologiska föremål. Här en flintdok från ca 1800 f Kr. funnen på ön Fænø i Lillebält. Och en så kallad bältesplatta från 1400 f. Kr. Broarna förbinder landets olika delar och de flera tusen år gamla föremålen är funna i områdena vid broarna, förklarar Danmarks Nationalbank.
Som om de kunde visa att ö-riket Danmark bands samman av människor redan under sten- och bronsålder, tänker jag. Lika gärna - eller snarare hellre - kan man ge en europeisk eller internationell inramning till fynden. Den som gjort flintdolken har känt till bronsdolkar från andra trakter i Europa och skickligt formet en kopia i sten. Och solsymbolen på bältesplattan ingår i en förställnngsvärld som människorna i bronsålderns Norden delar med andra vid Medlehavet och i Mellanöstern. Men sådana vida perspektiv passar kanske inte på nationens sedlar...

En reflektion, en bakgrund, till en kolumn i Dagens Nyheter idag: http://www.dn.se/ledare/kolumner/teorierna-om-vasterlandets-undergang-ar-ett-tema-med-lang-tradition

Nyhetsbevakning silar mygg och sväljer kameler!

Häpen följer jag nyhetsbevakningen om arkeologin. Eller kanske inte häpen…. det är ju som vanligt: Sånt som är enkelt, händelser som liknar historier i Pippi Långstrump, begriper man sig på. De går det att göra rubriker av. Men större och svårare ämnen, verkliga ödesfrågor, kan gå nyhetsnäsor förbi.

Steg för steg har man nu fått följa hur några silverskatt-plundrare, privatpersoner med metalldetektor har plockat upp mängder av vikingasilver ur åkrar på Gotland, och tillslut åkt dit. Nyhetsartiklarna har berättat: först om hur skurkarna har delgivits misstanke, sedan om hur de har åtalats och nu om att de har fått sin dom. Rader av artiklar. Ett års fängelse. Skönt! Välförtjänt!

Rapportering har varit rörande enig: Rädda kulturarvet, låt inte detta hamna i händerna på skövlande plundrare!

Men… obemärkt, i det tysta pågår samtidigt mycket stora förändringar som högst påtagligt hotar kulturarvet. Och de som nu är i farten är inte privata tjyvar – utan regeringen. Så nu talar vi om ett hot av betydligt större magnitud!

Regeringen vill genomföra en lagändring som i ett slag rycker undan grunden för kvalitén på alla arkeologiska undersökningar i landet, de som görs inför byggen och andra markexploateringar. Idag är det länsstyrelsen som ser till att arkeologin blir riktigt utförd, men i framtiden ska enligt det nya förslaget privata byggherrar få anlita egna ”blåbärsplockar-arkologer” istället (utan certifiering ens). Gissa om det blir arkeologi på rea!

Nu i slutet av maj har en översvallande mängd kritiska remissvar kommit in till Kulturdepartementet. Men vad jag har sett har knappt någon enda nyhetsjournalist uppmärksammat det. Media-Sverige bryr sig inte. Pippi Långstump-dramturgi och riktiga bovar saknas. Så antagligen kommer denna omvälvande försämring av skyddet bli planenligt genomförd. I all tysthet kan den klubbas i riksdagen höst och träda i kraft redan till nyår, som det står förslaget.

Nationaldagen - firande inställt i Stockholms förorter och i Rättvik

Läste i Expressen om att Rättviks kommun ställt in nationaldagsfirandet igår. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många ideellt engagerade personer som ville avbryta helgens långledighet för att hjälpa till med att fira Sveriges modernaste helgdag – som bara har sex år på nacken. Kommunen fick nöja sig med att hissa en fana.
Även i Stockholm pågick firandet i betydligt färre förorter än vanligt, det är mitt inryck. Fika, musik och barnteater fanns i Farsta, Skarpnäck och Skärholmen och Högdalen. Men norr om stan var det enda som erbjöds ”folkfest och traditionsenligt nationaldagsfirande” i Hässelby slottspark, företrädesvis i folkdräkt att döma av bilden.
Själv var jag på sjukbesök hos en släkting i Tensta, och där fanns inget firande. Ändå är det bara två år sedan Mona Sahlin var på plats i Tensta centrum den 6 juni för att hålla tal. Och nyhetsmedia filmade det varma mottagande som torghandlaren utanför tunnelbanan gav henne. Riktigt lika celebert var det inte förra året. Men en lokal ungdomsförening ”Love Tensta” hade i alla fall bjudit in till nationaldagsfirande och integrationsforum på Tensta Konsthall, under parollen ”Vi reclaimar flaggan och diskuterar hur vi ska integrera Sverige, alla är välkomna!” I år pågick ingenting. Inte en enda människa viftade med en svensk flagga, nej jag såg inte en enda svensk flagga alls. Men den överdådiga torghandeln på gick för fullt – den är väl Stockholms bästa ? - och jag köpte en stor låda underbara körsbär, billigt!
Plötsligt blev jag tilltalad av en vänlig dam med rullator: Är det inte du som skriver böcker? Vi började småprata och vandra runt under den lumma grönskan, alléer av pilträd och kastanjer. Hon berättade: - Jag har bott här i mer än trettio år och det har blivit så vackert här nu sedan alla träden de planterade i början, då 1969, har vuxit upp. Och kommunikationerna är fantastiska. Jag stortrivs i Tensta! Men vad gör du på nationaldagen? Kunde jag inte låta bli att fråga. - Å, i min bostadsrättsförening i Elinsborgsbacken samlas vi redan klockan nio på morgonen vid flaggstången för att hissa flaggan, fika och klämma i riktigt ordentligt med nationalsången. Fast imorse försov jag mig visst…
Man kan väl inte annat än hålla med Expressen ledarskribent om att man får göra som man vill – fira eller inte – eller göra det på precis det sätt man själv vill. Det är ju den demokratiska valfriheten som är värd att fira!
Samtidigt är det väl lite sorgligt att man avskaffade det som var en härlig långhelg (Annandag pingst var ju alltid en röd måndag förr) för att införa en ny helgdag utan att ha lyckas ge den någon riktig förankring...

Nationaldagen

Traditioner är uppfinningar. Eric Hobsbawm skrev fyndigt om detta redan i boken "The Invention of Tradition" 1983. Uppfinnandet av Sveriges nationaldag skedde långt senare, men är ett intressant exempel på just det han skriver om: Hur man får något nytt att framstå som om det vore uråldrigt. Det är det som är själva trolleritricket bakom nya traditioner.

En längre essä om "traditionsmakeriet" kring denna Sveriges moderna helgdag publicerades på DN Kultur inför 6 juni förra året. Läste du den inte då så finns den här:
http://www.majahagerman.se/NationaldagDN.php

Det är som sagt inte ofta nya röda dagar införs i almanackan. Under de senaste hundra åren har det faktiskt bara hänt en gång tidigare...

Själar och stenbumlingar. (Ännu ett perspektiv på Fullerö)

Kan en vanlig stenbumling ha en själ? Vem har inte tänkt att mossklädda flyttblock i skogen ibland se ut att leva, som om de hade en personlighet. Nu är frågan: Kan det rent av vara så att döda människors själar flyttar in i stenar i skogen? En galen och rätt fantastik idé, som jag tycker mycket om. Det verkar nämligen vara något i den stilen som människor föreställde sig för två tusen år sedan. Arkeologerna har upptäckt ett nytt, tidigare okänt gravskick.

Det var när en ny motorväg för E4 byggdes genom Uppland, och arkeloger gick före vägbyggarna och granskade marken, som upptäckten gjordes. På tio olika ställen, alltså gång på gång, stötte arkeologerna på dem. Uppland verkar ha varit smockfullt av besjälade stenar. Det här skriver jag om i den nya boken Försvunnen värld.

I skogsbackar där arkeologerna trodde att det inte skulle finnas några mänskliga spår alls, verkade varenda sten i själva verket ha varit ”bebodd”. Det gick inte alls att se med blotta ögat först. Och hade de bara gjort sina undersökningar på samma sätt som de brukat, så hade upptäckten inte blivit av. Då hade själa-stenarna bara försvunnit under vägbyggarnas bulldozers och asfalt.

Men nu var det några som kom på att inte bara titta på marken (för att bedöma om den behövde grävas ut) utan de böjade sig ner och lyfte på mossan precis intill några helt naturliga stenblock. Se, där låg brända människoben! Och krukskärvor och fröer, alltså rester av en måltider som ätits vid stenblocks-begravningarna. De verkade ha bränt den dödes kropp alldeles intill stenen, så att stenen spruckit litet och öppnat sig. Sedan hade de blandat om och packat in människobenen i stenfliset. Som om tanken varit att ”bädda in” den döda i stenen.

Undras om de gick sedan gick omkring i skogsbackarna och tänkte på de olika stenarna som ”Ulf”, ”Lisa” och ”Göran”… En hel befolkning av stenboende förfäder, skogen förvandlad till ett stort familjealbum…

Minns plötsligt den läskigaste bild jag visste när jag var riktigt liten.

Men vad har detta med den pågående markexploateringen i Fullerö att göra? - Jo, det här var det första överrasknings-gravfältet hittades längs E4-bygget. Men bara en liten utkant av det blev undersökt 2002. Arkeologerna rapporterade att gravområdet fortsatte långt utanför ytan där motorvägen gick. I rapporten skrev de också att gravarna inte gick att se med blotta ögat, utan att man måste undersöka marken för att upptäcka dem.

Av någon anledning, som jag inte känner till, försvann denhär upptäckten. När markexploateringen för galleria och parkering väster om motorvägen förbereddes år 2006 (det som byggas där nu) så var det ingen som uppmärksammade gravfältet som E4arkeologerna hade hittat fyra år tidigare. Inger verkar ha övervägt möjligheten attdet kunde fortsätta på den här ytan, som låg några hundra meter bort.

Såhär står det i Upplandsmuseet i rapport 2006:15: "På impedimentet i utredningsområdets västra del grävdes inga sökschakt. Ytan inventerades genom okulär besktning. På impedimentet som var beväxt med lövträd fanns sten och block. Ett flertal av stenarna var tydligt eldpåverkade..." Oj! Ingen lyfte tydligen på mossan kollade efter krukskärvor eller brända ben vid stenblocken. Man nöjde sig med "okulär besktining" och skrev i rapporten att eldpåverkan troligen berodde på svedjning.

I steniga backar väntar stora överraskningar. (En bakgrund till debatten om Fullerö.)

Vem skulle komma på tanken att leta efter något borttappat – stort som ett tredjedels gem - i denhär stora steniga backen, 25 000 kvadratmeter obygd? Det var detta arkeologerna längs E4:an genom Uppland gav sig på – och lyckades med.

En sak är att gräva i slät, fin åkermark, skrapa av omplöjd matjord och därunder få fram spår av hus. Att ta fram spår av forntiden på det sättet må vara ganska nytt. Arkeologerna har inte kunnat spåra bebyggelser på det sättet särskilt länge. Och det är ju fantastiskt.

Men... något helt annat är att ge sig ut i stora steniga, hopplösa skogsbackar, som denhär i Sommaränge skog. Och lyckas få fram en historia. När undersökningarna inför nya motorvägen för E4:an gjordes var det sådant man gav sig i kast med. Även bland stenbumlingar, mossa och trädrötter gick det att upptäcka en märkvärdig historia.

Guld från stenåldern, en guldtråd inte längre än ett par centimeter, hittades här. I en grav som anlagts av de första bofasta boskapsskötarna, som kom hit för att slå sig ner för fyra tusen år sedan, 2000 f Kr. Vad hette guld-personen? Vem var det? Det lär vi aldrig få veta. Men det måste ha varit en ”mega-kändis” i sin tid. För man hade ordnat ett monument kring graven och i mer en tusen år återvände sedan människor dit för att bygga vidare på anläggningen kring graven.

Vem skulle ana att en vanlig, tröstlös skogsbacke ruvar på en sådan hemlighet? Ännu konstigare är väl att det bara några kilometer bort längs motorvägsbygget - i en annan stening skogslänt - kom fram ännu mer guld. Förbluffade arkeloger upptäckte två ”heliga kullar” i Ryssgärdet där man ordnat stora fester under bronsåldern, lagat mat till många, och gång på gång (i lager på lager) lagt ut sina offer till gudarna - däribland guld - i kullarnas steniga slänter.

En slutsats man kan dra av de stora utgrävningarna för E4:an genom Uppland är alltså att det var i de steniga höjdsluttningarna som de mest överraskande upptäckterna gjordes! Just i den stortens marker och lägen som också finns i Fullerö. Men frågan är om vi får veta vilka hemligheter som döljer sig där. Eller om forntiden bara skyflas bort inför nybyggnationen.

(En kortare version av detta inläg har också publicerats på Norstedtsbloggen där jag gästbloggar denna vecka.)

Foto: Claes Gabrielson (två guldfynd) Markus Andersson (terräng)

Fullerö - skövlingen har börjat

Fullerö från luften år 2003. Man ser den nya motorvägen för E4 norr om Uppsala som håller på att byggas liksom trafikplatsen med på och avfarter i Fullerö. Men man ser inte bara det. Även andra ytor intill vägprojektet har börjat förvandlas. Som "öppna sår" av frilagd mark gapar de i det gamla kulturlandskapet.

Ett privat byggbolag har köpt upp 600 000 kvadratmeter mark i denna motorvägsknut straxt norr om Uppsala. En markspekulation som man nog kan räkna med blir lönsam på sikt. Det är inte bara en bensinmack man tänker bygga här, utan shoppingscenter, sporthall, bostäder och tusentals parkeringsplatser och på sikt även en jättelik nöjespark med vikingatema.

Vikingaparken ska ligga öster om motorvägen, alltså i den orörda skogen till höger om det breda vägbygget på bilden. Detaljplaneringen för området pågår just nu, och fortfarande finns nog chansen att höja en kritisk röst och granska vad som egentligen är på gång. Så som Magnus Alkarp gjort i en kronika i Uppssala Nya tidning här om dagen.

Men väster om vägen är läget betydligt värre! Där pågår redan arbetet med att bygga shoppingscenter med tillhörande lagerbyggnader och parkering. Och det utan att någon arkeologisk undersökning gjorts. Faktum är, som man ser på bilden, att marken hade börjat förstöras här redan medan vägbygget pågick 2003.

När sedan arkologer från Upplandsmuseet, tre år efter det att fotot togs, sändes dit för att utreda om det fanns behov av arkeologisk utgrävning på ytan var det redan för sent. Den intressanta fornlämningen - som förmodligen var "toppen på ett isberg" av heta spår i området - var försvunnen. Man sökte förgäves efter den fyrsidiga stensättningen på 4x3 meter som funnits här, byggd av stenbumlingar och med stora högresta hörnstenar i. Detta var ingen känd typ av fornlämning, vilket gör mig ännu mer nyfiken! E4-grävningarna har visat att dessa steniga backar är fulla av överraskningar. Man kan bara gissa vad det kan ha varit: en grund för någon högre träkonsturktion eller kanske ett monument av något slag. Nu lär vi aldrig få veta. För när arkeologerna kom dit en vårdag i slutet av april fanns fornlämningen inte kvar längre. "Omfattande markarbeten hade påbörjats i form av skog och markberedning", skriver de lakoniskt och smått uppgivet i Upplandsmuseets rapport 2006:15.

Fortsättning följer. Framöver ska jag berätta mer om spännande överraskningar i de steniga backarna. Och vad som redan kan ha försvunnit - eller nu kan vara på väg att försvinna - i Fullerö.

Mer om Fullerös historia och den pågående debatten finns på http://www.majahagerman.se/