Fornfynd på danska sedlar

Fascinerande hur fronfynd används i oväntade sammanhang. På de nya danska sedlarna avbildas moderna broar och arkeologiska föremål. Här en flintdok från ca 1800 f Kr. funnen på ön Fænø i Lillebält. Och en så kallad bältesplatta från 1400 f. Kr. Broarna förbinder landets olika delar och de flera tusen år gamla föremålen är funna i områdena vid broarna, förklarar Danmarks Nationalbank.
Som om de kunde visa att ö-riket Danmark bands samman av människor redan under sten- och bronsålder, tänker jag. Lika gärna - eller snarare hellre - kan man ge en europeisk eller internationell inramning till fynden. Den som gjort flintdolken har känt till bronsdolkar från andra trakter i Europa och skickligt formet en kopia i sten. Och solsymbolen på bältesplattan ingår i en förställnngsvärld som människorna i bronsålderns Norden delar med andra vid Medlehavet och i Mellanöstern. Men sådana vida perspektiv passar kanske inte på nationens sedlar...

En reflektion, en bakgrund, till en kolumn i Dagens Nyheter idag: http://www.dn.se/ledare/kolumner/teorierna-om-vasterlandets-undergang-ar-ett-tema-med-lang-tradition

Nyhetsbevakning silar mygg och sväljer kameler!

Häpen följer jag nyhetsbevakningen om arkeologin. Eller kanske inte häpen…. det är ju som vanligt: Sånt som är enkelt, händelser som liknar historier i Pippi Långstrump, begriper man sig på. De går det att göra rubriker av. Men större och svårare ämnen, verkliga ödesfrågor, kan gå nyhetsnäsor förbi.

Steg för steg har man nu fått följa hur några silverskatt-plundrare, privatpersoner med metalldetektor har plockat upp mängder av vikingasilver ur åkrar på Gotland, och tillslut åkt dit. Nyhetsartiklarna har berättat: först om hur skurkarna har delgivits misstanke, sedan om hur de har åtalats och nu om att de har fått sin dom. Rader av artiklar. Ett års fängelse. Skönt! Välförtjänt!

Rapportering har varit rörande enig: Rädda kulturarvet, låt inte detta hamna i händerna på skövlande plundrare!

Men… obemärkt, i det tysta pågår samtidigt mycket stora förändringar som högst påtagligt hotar kulturarvet. Och de som nu är i farten är inte privata tjyvar – utan regeringen. Så nu talar vi om ett hot av betydligt större magnitud!

Regeringen vill genomföra en lagändring som i ett slag rycker undan grunden för kvalitén på alla arkeologiska undersökningar i landet, de som görs inför byggen och andra markexploateringar. Idag är det länsstyrelsen som ser till att arkeologin blir riktigt utförd, men i framtiden ska enligt det nya förslaget privata byggherrar få anlita egna ”blåbärsplockar-arkologer” istället (utan certifiering ens). Gissa om det blir arkeologi på rea!

Nu i slutet av maj har en översvallande mängd kritiska remissvar kommit in till Kulturdepartementet. Men vad jag har sett har knappt någon enda nyhetsjournalist uppmärksammat det. Media-Sverige bryr sig inte. Pippi Långstump-dramturgi och riktiga bovar saknas. Så antagligen kommer denna omvälvande försämring av skyddet bli planenligt genomförd. I all tysthet kan den klubbas i riksdagen höst och träda i kraft redan till nyår, som det står förslaget.

Nationaldagen - firande inställt i Stockholms förorter och i Rättvik

Läste i Expressen om att Rättviks kommun ställt in nationaldagsfirandet igår. Det fanns helt enkelt inte tillräckligt många ideellt engagerade personer som ville avbryta helgens långledighet för att hjälpa till med att fira Sveriges modernaste helgdag – som bara har sex år på nacken. Kommunen fick nöja sig med att hissa en fana.
Även i Stockholm pågick firandet i betydligt färre förorter än vanligt, det är mitt inryck. Fika, musik och barnteater fanns i Farsta, Skarpnäck och Skärholmen och Högdalen. Men norr om stan var det enda som erbjöds ”folkfest och traditionsenligt nationaldagsfirande” i Hässelby slottspark, företrädesvis i folkdräkt att döma av bilden.
Själv var jag på sjukbesök hos en släkting i Tensta, och där fanns inget firande. Ändå är det bara två år sedan Mona Sahlin var på plats i Tensta centrum den 6 juni för att hålla tal. Och nyhetsmedia filmade det varma mottagande som torghandlaren utanför tunnelbanan gav henne. Riktigt lika celebert var det inte förra året. Men en lokal ungdomsförening ”Love Tensta” hade i alla fall bjudit in till nationaldagsfirande och integrationsforum på Tensta Konsthall, under parollen ”Vi reclaimar flaggan och diskuterar hur vi ska integrera Sverige, alla är välkomna!” I år pågick ingenting. Inte en enda människa viftade med en svensk flagga, nej jag såg inte en enda svensk flagga alls. Men den överdådiga torghandeln på gick för fullt – den är väl Stockholms bästa ? - och jag köpte en stor låda underbara körsbär, billigt!
Plötsligt blev jag tilltalad av en vänlig dam med rullator: Är det inte du som skriver böcker? Vi började småprata och vandra runt under den lumma grönskan, alléer av pilträd och kastanjer. Hon berättade: - Jag har bott här i mer än trettio år och det har blivit så vackert här nu sedan alla träden de planterade i början, då 1969, har vuxit upp. Och kommunikationerna är fantastiska. Jag stortrivs i Tensta! Men vad gör du på nationaldagen? Kunde jag inte låta bli att fråga. - Å, i min bostadsrättsförening i Elinsborgsbacken samlas vi redan klockan nio på morgonen vid flaggstången för att hissa flaggan, fika och klämma i riktigt ordentligt med nationalsången. Fast imorse försov jag mig visst…
Man kan väl inte annat än hålla med Expressen ledarskribent om att man får göra som man vill – fira eller inte – eller göra det på precis det sätt man själv vill. Det är ju den demokratiska valfriheten som är värd att fira!
Samtidigt är det väl lite sorgligt att man avskaffade det som var en härlig långhelg (Annandag pingst var ju alltid en röd måndag förr) för att införa en ny helgdag utan att ha lyckas ge den någon riktig förankring...

Nationaldagen

Traditioner är uppfinningar. Eric Hobsbawm skrev fyndigt om detta redan i boken "The Invention of Tradition" 1983. Uppfinnandet av Sveriges nationaldag skedde långt senare, men är ett intressant exempel på just det han skriver om: Hur man får något nytt att framstå som om det vore uråldrigt. Det är det som är själva trolleritricket bakom nya traditioner.

En längre essä om "traditionsmakeriet" kring denna Sveriges moderna helgdag publicerades på DN Kultur inför 6 juni förra året. Läste du den inte då så finns den här:
http://www.majahagerman.se/NationaldagDN.php

Det är som sagt inte ofta nya röda dagar införs i almanackan. Under de senaste hundra åren har det faktiskt bara hänt en gång tidigare...

Själar och stenbumlingar. (Ännu ett perspektiv på Fullerö)

Kan en vanlig stenbumling ha en själ? Vem har inte tänkt att mossklädda flyttblock i skogen ibland se ut att leva, som om de hade en personlighet. Nu är frågan: Kan det rent av vara så att döda människors själar flyttar in i stenar i skogen? En galen och rätt fantastik idé, som jag tycker mycket om. Det verkar nämligen vara något i den stilen som människor föreställde sig för två tusen år sedan. Arkeologerna har upptäckt ett nytt, tidigare okänt gravskick.

Det var när en ny motorväg för E4 byggdes genom Uppland, och arkeloger gick före vägbyggarna och granskade marken, som upptäckten gjordes. På tio olika ställen, alltså gång på gång, stötte arkeologerna på dem. Uppland verkar ha varit smockfullt av besjälade stenar. Det här skriver jag om i den nya boken Försvunnen värld.

I skogsbackar där arkeologerna trodde att det inte skulle finnas några mänskliga spår alls, verkade varenda sten i själva verket ha varit ”bebodd”. Det gick inte alls att se med blotta ögat först. Och hade de bara gjort sina undersökningar på samma sätt som de brukat, så hade upptäckten inte blivit av. Då hade själa-stenarna bara försvunnit under vägbyggarnas bulldozers och asfalt.

Men nu var det några som kom på att inte bara titta på marken (för att bedöma om den behövde grävas ut) utan de böjade sig ner och lyfte på mossan precis intill några helt naturliga stenblock. Se, där låg brända människoben! Och krukskärvor och fröer, alltså rester av en måltider som ätits vid stenblocks-begravningarna. De verkade ha bränt den dödes kropp alldeles intill stenen, så att stenen spruckit litet och öppnat sig. Sedan hade de blandat om och packat in människobenen i stenfliset. Som om tanken varit att ”bädda in” den döda i stenen.

Undras om de gick sedan gick omkring i skogsbackarna och tänkte på de olika stenarna som ”Ulf”, ”Lisa” och ”Göran”… En hel befolkning av stenboende förfäder, skogen förvandlad till ett stort familjealbum…

Minns plötsligt den läskigaste bild jag visste när jag var riktigt liten.

Men vad har detta med den pågående markexploateringen i Fullerö att göra? - Jo, det här var det första överrasknings-gravfältet hittades längs E4-bygget. Men bara en liten utkant av det blev undersökt 2002. Arkeologerna rapporterade att gravområdet fortsatte långt utanför ytan där motorvägen gick. I rapporten skrev de också att gravarna inte gick att se med blotta ögat, utan att man måste undersöka marken för att upptäcka dem.

Av någon anledning, som jag inte känner till, försvann denhär upptäckten. När markexploateringen för galleria och parkering väster om motorvägen förbereddes år 2006 (det som byggas där nu) så var det ingen som uppmärksammade gravfältet som E4arkeologerna hade hittat fyra år tidigare. Inger verkar ha övervägt möjligheten attdet kunde fortsätta på den här ytan, som låg några hundra meter bort.

Såhär står det i Upplandsmuseet i rapport 2006:15: "På impedimentet i utredningsområdets västra del grävdes inga sökschakt. Ytan inventerades genom okulär besktning. På impedimentet som var beväxt med lövträd fanns sten och block. Ett flertal av stenarna var tydligt eldpåverkade..." Oj! Ingen lyfte tydligen på mossan kollade efter krukskärvor eller brända ben vid stenblocken. Man nöjde sig med "okulär besktining" och skrev i rapporten att eldpåverkan troligen berodde på svedjning.

I steniga backar väntar stora överraskningar. (En bakgrund till debatten om Fullerö.)

Vem skulle komma på tanken att leta efter något borttappat – stort som ett tredjedels gem - i denhär stora steniga backen, 25 000 kvadratmeter obygd? Det var detta arkeologerna längs E4:an genom Uppland gav sig på – och lyckades med.

En sak är att gräva i slät, fin åkermark, skrapa av omplöjd matjord och därunder få fram spår av hus. Att ta fram spår av forntiden på det sättet må vara ganska nytt. Arkeologerna har inte kunnat spåra bebyggelser på det sättet särskilt länge. Och det är ju fantastiskt.

Men... något helt annat är att ge sig ut i stora steniga, hopplösa skogsbackar, som denhär i Sommaränge skog. Och lyckas få fram en historia. När undersökningarna inför nya motorvägen för E4:an gjordes var det sådant man gav sig i kast med. Även bland stenbumlingar, mossa och trädrötter gick det att upptäcka en märkvärdig historia.

Guld från stenåldern, en guldtråd inte längre än ett par centimeter, hittades här. I en grav som anlagts av de första bofasta boskapsskötarna, som kom hit för att slå sig ner för fyra tusen år sedan, 2000 f Kr. Vad hette guld-personen? Vem var det? Det lär vi aldrig få veta. Men det måste ha varit en ”mega-kändis” i sin tid. För man hade ordnat ett monument kring graven och i mer en tusen år återvände sedan människor dit för att bygga vidare på anläggningen kring graven.

Vem skulle ana att en vanlig, tröstlös skogsbacke ruvar på en sådan hemlighet? Ännu konstigare är väl att det bara några kilometer bort längs motorvägsbygget - i en annan stening skogslänt - kom fram ännu mer guld. Förbluffade arkeloger upptäckte två ”heliga kullar” i Ryssgärdet där man ordnat stora fester under bronsåldern, lagat mat till många, och gång på gång (i lager på lager) lagt ut sina offer till gudarna - däribland guld - i kullarnas steniga slänter.

En slutsats man kan dra av de stora utgrävningarna för E4:an genom Uppland är alltså att det var i de steniga höjdsluttningarna som de mest överraskande upptäckterna gjordes! Just i den stortens marker och lägen som också finns i Fullerö. Men frågan är om vi får veta vilka hemligheter som döljer sig där. Eller om forntiden bara skyflas bort inför nybyggnationen.

(En kortare version av detta inläg har också publicerats på Norstedtsbloggen där jag gästbloggar denna vecka.)

Foto: Claes Gabrielson (två guldfynd) Markus Andersson (terräng)

Fullerö - skövlingen har börjat

Fullerö från luften år 2003. Man ser den nya motorvägen för E4 norr om Uppsala som håller på att byggas liksom trafikplatsen med på och avfarter i Fullerö. Men man ser inte bara det. Även andra ytor intill vägprojektet har börjat förvandlas. Som "öppna sår" av frilagd mark gapar de i det gamla kulturlandskapet.

Ett privat byggbolag har köpt upp 600 000 kvadratmeter mark i denna motorvägsknut straxt norr om Uppsala. En markspekulation som man nog kan räkna med blir lönsam på sikt. Det är inte bara en bensinmack man tänker bygga här, utan shoppingscenter, sporthall, bostäder och tusentals parkeringsplatser och på sikt även en jättelik nöjespark med vikingatema.

Vikingaparken ska ligga öster om motorvägen, alltså i den orörda skogen till höger om det breda vägbygget på bilden. Detaljplaneringen för området pågår just nu, och fortfarande finns nog chansen att höja en kritisk röst och granska vad som egentligen är på gång. Så som Magnus Alkarp gjort i en kronika i Uppssala Nya tidning här om dagen.

Men väster om vägen är läget betydligt värre! Där pågår redan arbetet med att bygga shoppingscenter med tillhörande lagerbyggnader och parkering. Och det utan att någon arkeologisk undersökning gjorts. Faktum är, som man ser på bilden, att marken hade börjat förstöras här redan medan vägbygget pågick 2003.

När sedan arkologer från Upplandsmuseet, tre år efter det att fotot togs, sändes dit för att utreda om det fanns behov av arkeologisk utgrävning på ytan var det redan för sent. Den intressanta fornlämningen - som förmodligen var "toppen på ett isberg" av heta spår i området - var försvunnen. Man sökte förgäves efter den fyrsidiga stensättningen på 4x3 meter som funnits här, byggd av stenbumlingar och med stora högresta hörnstenar i. Detta var ingen känd typ av fornlämning, vilket gör mig ännu mer nyfiken! E4-grävningarna har visat att dessa steniga backar är fulla av överraskningar. Man kan bara gissa vad det kan ha varit: en grund för någon högre träkonsturktion eller kanske ett monument av något slag. Nu lär vi aldrig få veta. För när arkeologerna kom dit en vårdag i slutet av april fanns fornlämningen inte kvar längre. "Omfattande markarbeten hade påbörjats i form av skog och markberedning", skriver de lakoniskt och smått uppgivet i Upplandsmuseets rapport 2006:15.

Fortsättning följer. Framöver ska jag berätta mer om spännande överraskningar i de steniga backarna. Och vad som redan kan ha försvunnit - eller nu kan vara på väg att försvinna - i Fullerö.

Mer om Fullerös historia och den pågående debatten finns på http://www.majahagerman.se/

Tvärsäkra historiker

I gamla tider var historikerna tvärsäkra: Sverige hade börjat i Fyrisåns dalgång där Uppsala nu ligger. Redan Erik Gustaf Geijer, tidernas mest inflytelserika historieprofessor någonsin skulle jag tro, slog fast det på 1820-talet. Tesen kom att stå sig får man säga. Först på 1980-talet började marken mullra under gamla auktoriteter, lokalpatrioter i Västergötland men även proffshistoriker synade gamla sanningar i sömmarna, och Svarikets vagga-debatten drog igång.

Så det känns rätt bra nu att med hundratals arkeologers pinfärska, nya undersökningsresultat i ryggen kunna berätta historien om vad den legendariska Fyrisåns dalgång egentligen var.

För historien om Uppsala-kungarna och Uppsala högar har egentligen en lång förhistoria. När min nya bok "Försvunnen värld" inleds ligger Uppsala under vatten. Men landskapet håller med landhöjningens krafter på att stiga ur havet - fem tusen år senare än Skåne exempelvis. Arkeologerna kan följa hur människorna tar sig an den uppstigande dalgången vid Fyris, men upptäcker förvånat att de håller till på tidigare helt okända festplatser och bygger helgedomar och mängder av blomstrande byar, ja, en hel liten värld som man inte har haft en aning om tidigare.

Nu finns boken äntligen ute i bokhandeln. I lördags såg jag den själv för första gången vid boksignering på Akademibokhandeln i City. Gissa om det kändes pirrigt efter så många år! Hur ska man sammanfatta ett pussel som pågått i åratal? Inte lätt. Man kan känna tunghäftan komma krypande för mindre... Idag måndag ska jag göra ett nytt försök, för nu är jag på väg till Vetenskapsradion historia för en intervju (sänds 9 juni) och imorgon tisdag sänds en annan intervju i Vetenskapsradion Fokus . Håll tummarna!

(Det här inlägget har först publicerats på Norstedts gästblogg.)

Mer om boken finns på http://www.majahagerman.se/

Arkeologi på rea

Idag dråsar nog mängder av starkt kritiska remissvar in till kulturdepartementet. Så gott som hela arkeologi-Sverige lär protestera mot regeringens radikalt omvälvande planer på att redan till nyår skrota den gällande ordningen för upphandling av arkeologiska undersökningar (vid exploatering av ny mark). Regeringen tänker helt sonika bolla över ansvaret för det nationella kulturarvet dit där det verkligen inte här hemma - i knät på konstandsjagande byggherrrar, privatföretag och andra. Hur mycket tror ni att de tycker att arkeologin inför ett nybygge ska få kosta - om de får möjlighet att välja...?

Man förundras över att regeringen tydligen tänker lämna öppet mål för Håkan Juholt och Jimmi Åkeson att dra ut som ridderliga värnare av det nationella kutlrarvet. Det kommer att bli lätt för dem att framställa borgarna som kulturarvsfientliga.

Arkeologi är forskning. Även när den utförs inför vägbyggen eller privata byggprojekt. Hittills är det därför Länsstyrelsen som skött upphandlingen av arkeologin då fornlämningar ska tas bort vid byggen. Men nu vill man gå över till privat "lågprisarkeolgi" istället. Det är en egendomlig text om hur arkeologin ska förändras som Kulturdepartementet har lagt fram. Riksdagsman Bengt Berg (v) har granskat den och funnit att begreppet kunskap endast nämns på 13 ställen, medan ordet konkurrens finns på 53 ställen och kostnad på 83 ställen.

Länk till regeringsförslaget: www.regeringen.se/sb/d/14075/a/161370

Äkt-svensk bonderomantik?

Äkta svenskt kulturarv är underbart!, hörs en lycklig modeskapare Eva i Valla kurra i senast sändningen av radioprogrammet Stil i P1. Naturen kring den gamla lantliga gården utanför Söderhamn, där hon ritar sina kläder, ger inspiration. Stilen är ny men ändå en gammal "romantisk allmogestil". Kläderna ser ut som på 1800-talet - men i ny tappning.

"Särskilt den tunga gammaldags bomullsväven som man hittar i gamla lakan, frasiga och manglade", är enligt Eva i Valla ett fint exempel gammal svensk tradition. Jo, jag hörde rätt. Den historievurmande och internationellt hyllade modedesignern talar om bomull. Inte ull eller lin. Är det slavarbetarna på bomullsplantagerna hon tänker på då? Den odlas ju mer sällan i ett svenskt klimat.

Men bomullen är viktig i den svenska historien. Dock inte bondenäringen utan i industrihistorien. Bomullsväverierna hörde till de allra första fabrikerna i Sverige. Underbetalada kvinnor arbetade långa pass till mycket låga löner vid mekanska bomullsspinnerier och bomullsväverier i Lerum, Sjuntorp och Rydboholm i början av 1800-talet, och tvingades slita ut sig.

Är det detta industriproletäriat, eller slavarna på bomullsfälten, som Eva i Valla tänker på när hon talar om bomullen i det svenska kulturarvet. Eller är det de rika och välmående bönderna, de som på 1800-talet tröttnade på sitt hemvävda linne och skaffade nya, snoffsiga lakan i modernt frabriksvävt bomullstyg istället. De som tykte gammalt hantverk var unket och trist och som ville visa att de faktiskt hade råd med bättre, sådant som var fint och fabriksgjort.

"Allmoge" kan betyda lite vad som helst i modevärlden. Eva i Vallas kultrarvsmärkta äkt-svenska och naturnära bonderomantik finns just nu att köpa i 320 butiker i 18 länder världen över.

Tjoho, jiipi, hurra!! Boken är klar!

Äntligen!! Efter fem års slit har nya boken gått iväg till tryck! Jag korkar upp chapagnen, njuter av våren och av en go och fin känsla av väntan... Snart kommer den. En tung liten luns som landar i brevlådan i slutet av maj - doftande av trycksvärta och ofläckat papper direkt från tyckeriet: 440 sidor genomgående illustrerade i fyrfärg. En liten dyrgrip således, den heter "Försvunnen värld. Om den största arkeologiska utgärvningen någonsin i Sverige." Mer om boken, provkapitel att kika på osv., finns på www.majahagerman.se

Kommentarfunktion med krångel

Ursäkta att kommentar-funktionen har fungerat så dåligt på sistone. Den slår tydligen av sig själv automatiskt. Håller på att lära mig att hantera det.

Vikingatiden - en uppfinning

Jo, vikingatiden är faktiskt en uppfinning. Det är naturligtvis alla epoker egentligen, renässensen, barocken osv. Men just vikingatiden är problematisk för att den getts så stor ideologisk betydelse. Uppfinningen kom till på 1870-talet. Det var då århundrandena i järnålderns slut (800-, 900-, och en del av 1000-talen) samlades under ett särskilt namn. De lanserades som en egen sorts tid, en tid som bara fanns i Norden. I Europa benämndes samma århundraden istället tidig medeltid. Men här i Norden började man tala vitt och brett om vikingatid för att visa att man var en värld för sig, att tiden här var av en annan sort och att kanske även människrona här var annorlunda.

Mer om allt detta finns att läsa i en nyutkommen bok "Täby i vikingatid" där jag medverkar, men än utförligare i "Det rena landet.". Har också lagt ett litet sammandrag under en länk på hemsidan http://www.majahagerman.se/

Latours vision för framtiden kom hit med vårsolen

Alldeles nyss var Börssalen i vid Stortoget i Stockholm - ett rum digande av guldig rockko och vibrationer från Svenska Akdemins högtidsammankomster - fullsmockad av folk. Bruno Latuor höll Nobelmuseet prestigeföreläsning. En årlig tilldragelse öppen för allmänheten då "en internationell forskare på högsta nivå" inbjuds att tala för en stor, öppen publik.

Den franske vetenskapsfilosofen Bruno Latour från "Institut d'études politiques" i Paris sammanfattade i eftermiddag sin världsåskådning: "Komponismen". Formulerad i spjärn mot vetenskapssamhällets allmänna förgivettaganden om objektiva "fakta", och mot världens alla -ismer: marxism, kostruktivism och inte minst modernism.

Den ekologiska krisen är vändpunkt som förädrar allt på djupet, menar Latour. Och han återkommer till samma liknelse gång på gång: förut har modernismen fått oss flyga med full fart frammåt men med ryggen först - alltså baklänges frammåt - tillbakablickande. Förhäxade av att ständigt utvecklas och göra upp med det förflutna, som "moderniteten" kräver. Men nu har förtrollningen brutits. Klimatkrisen har fått oss att stanna upp, vända oss om och för första gången börja se framåt på riktigt. Vad är det egentligen som häder? Det handlar inte om att diskutera någon diktad framtids-utopi utan om att faktiskt urskilja vad som håller på att ske.

Nu krävs pragmatism, "komponism". Att som musikern försöka sätta samman, komponera, en god framtid. Utgå ifrån verkliga förutsättningar och med försiktighet, väl vetandes att det inte finns några säkra sanninger eller färdiga svar, ändå försöka röra sig mot en framtid mer önskvärd än andra. Att släppa fixeringen vid att göra uppror mot det förflutna och fokusera frammåt istället, och skapa "a fragile and diverse composition". Rätt vackert. Och underbart på något sätt att storslagna visioner kan locka en storpublik mitt i den första varma vårsolen i Stockholm.

Låt de döda komma till tals

Läser just nu Stefan Jonssons nya bok "Från sopornas planet". Van att följa honom i DNkultur finner jag att det stora formatet egentligen passar honom mycket bättre än korta kulturartiklar. Här får man plats att sjunka ner i vindlande tankegångar som i ett okänt tunnelsystem och låta författarens vida beläsenhet, utblickar och tankesprång föra en vart som helst.

En av essäerna i samlingen gör mig särkilt glad. Den kallas "De dödas testamente" är något så ytterst sällsynt som en välskriven kulturkritisk betraktelse om kulturarvet. Jag försöka återge en del av innehållet här:

Enligt Stefan Jonsson förvandlas kulturarv just nu från ruin till vara. Mångtydiga fornlämningar (som bär på en spänning mellan olika tider) förvandlas till enkla varumärken. Kulturarvet görs nyttigt, det användas för att markera nationell särat och skapa exotiska turistmål. Dessutom framställs det så gott som alltid som vittnesbörd i en "meningsfull berättelse" om varför vi fått det samhälle vi fått.

Men det kan lika gärna - ja, hellre - användas tvärt om. Som spår av det som inte blev, utan försvann. En väg kantad av krossade alternativ. En påminnelse om att allt hade kunnat gå annorlunda.

"Låt oss sluta fråga hur våra museer och monument kan bidra till turism, regional utveckling och identitet. Låt oss istället fråga vad kulturarvets förvaltare har att erbjuda de döda./.../ Debatten om kulturarvets ska handla om detta. Hur låta de döda komma till tals?"

Kulturarvet ska inte anpassas till behov hos dagens samhälle eller morgondagens generationer. Utan vi ska låta det förbli ruiner dit man går för att uppleva de döda generationernas vånda och erfara dåtiden som ett nu laddat av konflikter. Då kan arvet ge en svindlande insikt om historiens mening - eller rättare sagt dess brist på mening.

Poängen med kulturarvet är alltså existentiell och filosofisk. Man bör därför behandla det med vördnad, som "en offentlighet där samhället når klarhet om sig självt". Ruinerna bör ses som vittnesmål om att allt hade kunnat bli annorlunda.

Att hävda rätten till kulturarvet är alltså, enligt Stefan Jonsson, att hävda de dödas rätt att föra talan mot de levande. Målet med kulturarvspolitiken ska vara att "låta de döda komma hem, genom att ge dem en plats i nuets gemenskap." Det är de levandes plikt att återupprätta de döda.

Vackert, antagligen lite svårbegripligt här i nedkortad form. Jag kan bara rekommendera läsning av de riktiga texten, som ju också är en kärleksförklaring till Slas roman "Vem älskar Yngve Frej?"

http://www.bokus.com/b/9789113024882.html

Mer om svenskheten

Det är möjligt att ha många synpunkter på TV-programmen som Sveriges historia (eller snarare de två delar som hittills visats).

Jag har uppmärksammat en speciell - kanske vissa tycker smal - aspekt av programmen här i bloggen. Varför? Därför att jag tycker att just den aspekten är principiellt intressant och viktig just idag.

Serien sänds i ett läge då vi är på väg in i en valrörelse där debatten delvis handlar om "svenskhet", om vem som hör hit och inte. Ungar på skolgårdar runt om i landet snackar ofta med varandra om det: Är du svensk, är jag svensk? Även i media skrivs det om svenskhet som sällan förr.

Den här TV-serien är alltså ett gyllene tillfälle att öppna perspektiven kring identitet, härkomst och historia. Och den som läst de gedigna nyutkomna böckerna om Sveriges Historia vet att temana finns där - liksom de självklart gör i modern forskning.

Men i TV-programmen hittar jag snarare "understatements" om svenskhet som känns rätt gammaldags. I del 2 pratar man vitt och brett om "Sverige" och "svenskar" som om de fanns under bronsålder och järnålder. Begreppen återkommer titt som tätt i sammanhang där de är opåkallade, och där texten hade blivit enklare och bättre om man tagit bort dem. I del 1 fäste jag mig vid att man gestaltar stenålderns människor som om de varit så gott som genomgående väldigt blonda, fast ingen kan veta precis hur de såg ut. (I del 2 hade man lite större variation på hårfärgerna)

Har det någon betydelse? Jo, jag tror att små signaler av det här slaget uppfattas och påverkar mäniskors upplevelse hemma i soffan av vad det är att vara svensk idag.

Tänk på feniminismen, och hur vaksamma vi är idag mot äldre tiders försåtliga, underförstådda sätt att ta kvinnlig underordning för given. Jag tror att vi behöver bli lika vaksamma på ekon av gamla förställningar om "folk" och "raser".

På 1800-talet handlade ju historieämnet i alla länder om "Nationen och dess födelse" och det förutsattes att foket fanns från början - svenskar, daner, germaner. Berättelserna handlade om hur "folket" steg fram ur forntidens dimmor och skapade sitt land. Arkeologer och andra vetenskapsmän lade ner stora ansträngningar på att genom rasforskning faktiskt försöka hitta dessa "folk", dvs. äkta, oblandade rasrena förfäder till exempelvis svenskar.

Idag är historikernas berättelse snarare den omvända. Riket Sverige skapades av krig och politiska förvecklingar. De som bor inom territoriets gränser idag kallas svenskar. Men från början gick deras språk inte att skilja från grannarnas. Genom nationella projekt, som exempelvis Gustav Vasas översättning av bibeln till folkspråk på 1500-talet, kom de att utveckla allt tydligare nationella kännetecken. Det vill säga: riket fanns först, folket skapades sedan.

Att spela på gamla strängar av nationell patroitisk igenkäning är lätt - att berätta något nytt är svårare. Men jag håller tummarna för att TV-serien hittar ett lite mer eftertänksamt och resonerande, prövande tonläge kring Sveriges historia i kommande avsnitt.

PS: Förlåt att jag inte lyckas få igång kommentarsfunktionen här. Har försökt flera gånger men den verkar ha "hängt sig". Gör nya försök.

Sverige åt svenskarna på TV

Har just sett (segat mig igenom) del 2 av Sveriges histoira i TV4. Tänker inte gå in på foto, språk, berättarteknik, det blir en annan gång kanske.

Fäster mig dock vid något intressant. Skillanden mellan böckerna och TVprogrammen. Självklart är det skillad på utrymme, att bre ut sig över hundra tals boksidor eller tvingas koka ner några få rader speakertext. Men det har hänt något annat på vägen också.

Det som är ett viktigt - ja, bärande - budskap i de nya historieböckerna (som ges ut med Dick H. som huvudredaktör) har blivit tvärt om i TV-programmen. I del 1 och 2 av bokverket "Sveriges historia" är själva huvudpoängen att riket Sverige inte finns ännu, att man måste föreställa sig de avlägsna historien som en mycket mer gränslös och öppen värld, där mycket av det vi tar för givet fungerar helt annorlunda. Det är det som är själva poängen här.

Men på TV är Sverige på bronsåldern inget problem alls. Järnet "innebar en revolution i Sverige" när det kom, sägs det, och råvarona fanns "inom landets gränser". Romaren Tacitus tal om "svioner" år 98 e Kr sägs här självklart betyda "svenskar". Man spekulerar: "Vad hade hänt om Sverige hade blivit erövrat av romarriket..."

Spelar det här någon roll? Ja, det gör väl det tycker jag. Sverige fanns inte "från början" och inte svenskarna heller. Det är ju själva den långa vingliga tillkomstprocessen som är berättelsen - Sveriges historia.

Blonda äktsvenska luggar i Sveriges histoira.

Så är det dags ikväll för Sveriges historia del 2 i TV4. Minns förra veckans avsnitt som något av en E-typekosert: massor av blonda och långhåriga personer, inte minst män med svallande hårmanar, som gungande i motljus framför levande eldar!

Bilder är ju starkare än ord i TV. Och här har producent och manusförfattare uppenbart gått åt olika håll. Oavsett hur mycket Dick Harrisson än vinnlägger sig om att återge den senaste forskningens sensationella resultat från stenåldern i Sverige: Att vetenskapen idag kan visa att det fanns olika sorters människor här redan för mer än sex tusen år sedan. Att människor inte kom EN gång eller TVÅ, utan oavlåtligt. Och att de kom hit från många olika håll och antagligen också talade olika språk! Det spelar som sagt inte så stor roll. Tittaren får är ändå intryck av något annat. På stenåldern var alla så gott som likadana här: blonda och äkt-svenska.

Rasforskare Retzius hjärna i en burk

En del av dagen har jag ägnat åt en TV-inspelning på Etnografiska museet, ett reprotage som Gellert Tamas gör för SVT. Fick då anledning att komma tillbaka till den utställning om rasbiologin som de gör inom storsatsningen "(O)mänskligt". Den görs tillsammans med Forum för Levande historia och öppnade för några veckor sedan.

Till skillnad från Forums del av utställnings-satsningen (som jag är rätt kritisk emot, återkomer till det senare) så har man faktiskt en hel del intressant att visa på Etnografiska museet. Den stora utställningshallen är mörk, stark, berörande och här har man tagit fram en hel del äkta verkliga spår av vad som pågick, både ur egna och andras samlingar. Den som är intresserad bör absolut passa på att komma och se!

Jag har svårt att bestäma mig för vad som berör mig mest. Är det rasforskaren Gustaf Retzius egen hjärna - donerad av ägaren till framtidens vetenskapsmän - som ligger där och simmar som en konstig akvariefisk i formalin i en burk. Eller är det den svarta och sotiga skalle som överlevde branden på Karolinska institutet år 1892, då en förödande del av Retzius dyrbara skall-samling för rasforskning gick upp i ljusan låga. Nej, kanske är det ändå "Vita rävens" vackra klädedräkt i ljust skinn med prälbesatta fransar. Genom olyckliga omständigheter hade den här mannen från Amerika hamnat i Sverige, och här blev han utställd som en livs levande indian i slutet av 1800-talet. Inte svårt att förstå att han blev sjuk och dog på kuppen. Vetenskapen tog girigt hand om hans kvarlevor för att undersöka dem. Ja, man flådde till och med hans kropp och spände upp huden på en avgjutning fortsatte att visa upp hans "person".

Det hedrar Etnografiska museet att man törs visa att det finns ting av det här slaget i samlingarna. Själva huden lämnade man tillbaka till anförvanter på 1970-talet. Men dräkten behöll museet. Och så länge den ställs ut för att påminna om vad ägaren till dessa fina skinnbyxor, det glittrande halsbandet, jackan och de broderade skorna faktiskt råkade ut för - så känns det rätt för mig. Finns de här så ska de visas också - och berätta hans historia.

Kungen, historien och sagorna

Säga vad man vill om kungahuset men de har ett märkligt förhållnignssätt till historia. Läser i dagens DN Lars Linders recension av nya debattböcker om monarkin. Kungahuset bidrar till ett nationellt skönmålande hyckleri, menar Per Svensson. Linder skriver: "Statschefens morfar var organiserad nazist i Tyskland, liksom drottningens far. Inget att lasta kungaparet för, men varför vägrar de tala om saken? Hur kan ett kungahus som lever just av och genom sin offentliga historia samtidigt påstå att familjens förflutna är "privat"?"

Kan bara hålla med och fylla på med några iakttagelser om den kungliga historia som är offentlig:
På kungahusets webbplats anges okommenterat att regentlängden i Sverige går tillbaka till vikingatiden. Tusen år - så långt tillbaka räknar man sina anor. Kungens första kollega var alltså Olof Skötkonung - även om de flesta historiker tvivlar på att det ens fanns något rike att regera över då.

Inne i Slottsboden (butiken invid slottet) ligger en blågul bok "Bästa Sverige!" i stora travar, även översatt till engelska. Och även här presenteras Sverige som ett traditionellt rike från vikingatiden, med många bilder på kungen och blågula fanor varvade med svensk modernitet.

Men varför hålla till godo med vikingatid? De kungliga anorna räknas faktiskt ännu längre bort, ända in i sagornas värld. Carl XIV Gustaf är den 16:de på tronen, därför att Gustav Vasas söner på 1500-talet införden den räkningen. Vasaättlignarna såg till att putsa upp kungaskapet - även om de inte hade mycket eget kungligt blod att ståta med (eller kanske just därför). De lät tillverka de riksregalier som fortfarande används. Den juvelbesatta kronan, spiran och nyckeln, som jag gissar kanske kommer att plockas fram även till sommarens bröllop och läggas "på hyenden" vid altaret.

De studerade även rikets mycket gamla historia. Favoritläsningen var Johannes Magnus stora verk från år 1544"Alla svea och göta konungars historia"(på latin). Här fick man veta att den nuvarande svenske kungen härstammade från goternas härskare, som varit lika mäktig som Alexander den store och som även hade kämpat vid Troja. Den förste kungen hette Berig och utvandrade "med tre skepp" från ön Scandza i en dimmhöljd forntid för att befolka världen. Sedan följde stordåd på stordåd och 230 namngivna regenter. Det var bland dem som Gustav Vasas söner stavade sig fram. Storebror Erik upptäckte att han hade haft tretton föregångara med samma namn (den första var Berig). Och lillebror Karl upptäckte att han skulle bli den IX på tronen. En räkning som alltså ännu vårdas av Carl XIV Gustav.