Har just sett (segat mig igenom) del 2 av Sveriges histoira i TV4. Tänker inte gå in på foto, språk, berättarteknik, det blir en annan gång kanske.
Fäster mig dock vid något intressant. Skillanden mellan böckerna och TVprogrammen. Självklart är det skillad på utrymme, att bre ut sig över hundra tals boksidor eller tvingas koka ner några få rader speakertext. Men det har hänt något annat på vägen också.
Det som är ett viktigt - ja, bärande - budskap i de nya historieböckerna (som ges ut med Dick H. som huvudredaktör) har blivit tvärt om i TV-programmen. I del 1 och 2 av bokverket "Sveriges historia" är själva huvudpoängen att riket Sverige inte finns ännu, att man måste föreställa sig de avlägsna historien som en mycket mer gränslös och öppen värld, där mycket av det vi tar för givet fungerar helt annorlunda. Det är det som är själva poängen här.
Men på TV är Sverige på bronsåldern inget problem alls. Järnet "innebar en revolution i Sverige" när det kom, sägs det, och råvarona fanns "inom landets gränser". Romaren Tacitus tal om "svioner" år 98 e Kr sägs här självklart betyda "svenskar". Man spekulerar: "Vad hade hänt om Sverige hade blivit erövrat av romarriket..."
Spelar det här någon roll? Ja, det gör väl det tycker jag. Sverige fanns inte "från början" och inte svenskarna heller. Det är ju själva den långa vingliga tillkomstprocessen som är berättelsen - Sveriges historia.
torsdag 6 maj 2010
Blonda äktsvenska luggar i Sveriges histoira.
Så är det dags ikväll för Sveriges historia del 2 i TV4. Minns förra veckans avsnitt som något av en E-typekosert: massor av blonda och långhåriga personer, inte minst män med svallande hårmanar, som gungande i motljus framför levande eldar!
Bilder är ju starkare än ord i TV. Och här har producent och manusförfattare uppenbart gått åt olika håll. Oavsett hur mycket Dick Harrisson än vinnlägger sig om att återge den senaste forskningens sensationella resultat från stenåldern i Sverige: Att vetenskapen idag kan visa att det fanns olika sorters människor här redan för mer än sex tusen år sedan. Att människor inte kom EN gång eller TVÅ, utan oavlåtligt. Och att de kom hit från många olika håll och antagligen också talade olika språk! Det spelar som sagt inte så stor roll. Tittaren får är ändå intryck av något annat. På stenåldern var alla så gott som likadana här: blonda och äkt-svenska.
Bilder är ju starkare än ord i TV. Och här har producent och manusförfattare uppenbart gått åt olika håll. Oavsett hur mycket Dick Harrisson än vinnlägger sig om att återge den senaste forskningens sensationella resultat från stenåldern i Sverige: Att vetenskapen idag kan visa att det fanns olika sorters människor här redan för mer än sex tusen år sedan. Att människor inte kom EN gång eller TVÅ, utan oavlåtligt. Och att de kom hit från många olika håll och antagligen också talade olika språk! Det spelar som sagt inte så stor roll. Tittaren får är ändå intryck av något annat. På stenåldern var alla så gott som likadana här: blonda och äkt-svenska.
onsdag 5 maj 2010
Rasforskare Retzius hjärna i en burk
En del av dagen har jag ägnat åt en TV-inspelning på Etnografiska museet, ett reprotage som Gellert Tamas gör för SVT. Fick då anledning att komma tillbaka till den utställning om rasbiologin som de gör inom storsatsningen "(O)mänskligt". Den görs tillsammans med Forum för Levande historia och öppnade för några veckor sedan.
Till skillnad från Forums del av utställnings-satsningen (som jag är rätt kritisk emot, återkomer till det senare) så har man faktiskt en hel del intressant att visa på Etnografiska museet. Den stora utställningshallen är mörk, stark, berörande och här har man tagit fram en hel del äkta verkliga spår av vad som pågick, både ur egna och andras samlingar. Den som är intresserad bör absolut passa på att komma och se!
Jag har svårt att bestäma mig för vad som berör mig mest. Är det rasforskaren Gustaf Retzius egen hjärna - donerad av ägaren till framtidens vetenskapsmän - som ligger där och simmar som en konstig akvariefisk i formalin i en burk. Eller är det den svarta och sotiga skalle som överlevde branden på Karolinska institutet år 1892, då en förödande del av Retzius dyrbara skall-samling för rasforskning gick upp i ljusan låga. Nej, kanske är det ändå "Vita rävens" vackra klädedräkt i ljust skinn med prälbesatta fransar. Genom olyckliga omständigheter hade den här mannen från Amerika hamnat i Sverige, och här blev han utställd som en livs levande indian i slutet av 1800-talet. Inte svårt att förstå att han blev sjuk och dog på kuppen. Vetenskapen tog girigt hand om hans kvarlevor för att undersöka dem. Ja, man flådde till och med hans kropp och spände upp huden på en avgjutning fortsatte att visa upp hans "person".
Det hedrar Etnografiska museet att man törs visa att det finns ting av det här slaget i samlingarna. Själva huden lämnade man tillbaka till anförvanter på 1970-talet. Men dräkten behöll museet. Och så länge den ställs ut för att påminna om vad ägaren till dessa fina skinnbyxor, det glittrande halsbandet, jackan och de broderade skorna faktiskt råkade ut för - så känns det rätt för mig. Finns de här så ska de visas också - och berätta hans historia.
Till skillnad från Forums del av utställnings-satsningen (som jag är rätt kritisk emot, återkomer till det senare) så har man faktiskt en hel del intressant att visa på Etnografiska museet. Den stora utställningshallen är mörk, stark, berörande och här har man tagit fram en hel del äkta verkliga spår av vad som pågick, både ur egna och andras samlingar. Den som är intresserad bör absolut passa på att komma och se!
Jag har svårt att bestäma mig för vad som berör mig mest. Är det rasforskaren Gustaf Retzius egen hjärna - donerad av ägaren till framtidens vetenskapsmän - som ligger där och simmar som en konstig akvariefisk i formalin i en burk. Eller är det den svarta och sotiga skalle som överlevde branden på Karolinska institutet år 1892, då en förödande del av Retzius dyrbara skall-samling för rasforskning gick upp i ljusan låga. Nej, kanske är det ändå "Vita rävens" vackra klädedräkt i ljust skinn med prälbesatta fransar. Genom olyckliga omständigheter hade den här mannen från Amerika hamnat i Sverige, och här blev han utställd som en livs levande indian i slutet av 1800-talet. Inte svårt att förstå att han blev sjuk och dog på kuppen. Vetenskapen tog girigt hand om hans kvarlevor för att undersöka dem. Ja, man flådde till och med hans kropp och spände upp huden på en avgjutning fortsatte att visa upp hans "person".
Det hedrar Etnografiska museet att man törs visa att det finns ting av det här slaget i samlingarna. Själva huden lämnade man tillbaka till anförvanter på 1970-talet. Men dräkten behöll museet. Och så länge den ställs ut för att påminna om vad ägaren till dessa fina skinnbyxor, det glittrande halsbandet, jackan och de broderade skorna faktiskt råkade ut för - så känns det rätt för mig. Finns de här så ska de visas också - och berätta hans historia.
tisdag 4 maj 2010
Kungen, historien och sagorna
Säga vad man vill om kungahuset men de har ett märkligt förhållnignssätt till historia. Läser i dagens DN Lars Linders recension av nya debattböcker om monarkin. Kungahuset bidrar till ett nationellt skönmålande hyckleri, menar Per Svensson. Linder skriver: "Statschefens morfar var organiserad nazist i Tyskland, liksom drottningens far. Inget att lasta kungaparet för, men varför vägrar de tala om saken? Hur kan ett kungahus som lever just av och genom sin offentliga historia samtidigt påstå att familjens förflutna är "privat"?"
Kan bara hålla med och fylla på med några iakttagelser om den kungliga historia som är offentlig:
På kungahusets webbplats anges okommenterat att regentlängden i Sverige går tillbaka till vikingatiden. Tusen år - så långt tillbaka räknar man sina anor. Kungens första kollega var alltså Olof Skötkonung - även om de flesta historiker tvivlar på att det ens fanns något rike att regera över då.
Inne i Slottsboden (butiken invid slottet) ligger en blågul bok "Bästa Sverige!" i stora travar, även översatt till engelska. Och även här presenteras Sverige som ett traditionellt rike från vikingatiden, med många bilder på kungen och blågula fanor varvade med svensk modernitet.
Men varför hålla till godo med vikingatid? De kungliga anorna räknas faktiskt ännu längre bort, ända in i sagornas värld. Carl XIV Gustaf är den 16:de på tronen, därför att Gustav Vasas söner på 1500-talet införden den räkningen. Vasaättlignarna såg till att putsa upp kungaskapet - även om de inte hade mycket eget kungligt blod att ståta med (eller kanske just därför). De lät tillverka de riksregalier som fortfarande används. Den juvelbesatta kronan, spiran och nyckeln, som jag gissar kanske kommer att plockas fram även till sommarens bröllop och läggas "på hyenden" vid altaret.
De studerade även rikets mycket gamla historia. Favoritläsningen var Johannes Magnus stora verk från år 1544"Alla svea och göta konungars historia"(på latin). Här fick man veta att den nuvarande svenske kungen härstammade från goternas härskare, som varit lika mäktig som Alexander den store och som även hade kämpat vid Troja. Den förste kungen hette Berig och utvandrade "med tre skepp" från ön Scandza i en dimmhöljd forntid för att befolka världen. Sedan följde stordåd på stordåd och 230 namngivna regenter. Det var bland dem som Gustav Vasas söner stavade sig fram. Storebror Erik upptäckte att han hade haft tretton föregångara med samma namn (den första var Berig). Och lillebror Karl upptäckte att han skulle bli den IX på tronen. En räkning som alltså ännu vårdas av Carl XIV Gustav.
Kan bara hålla med och fylla på med några iakttagelser om den kungliga historia som är offentlig:
På kungahusets webbplats anges okommenterat att regentlängden i Sverige går tillbaka till vikingatiden. Tusen år - så långt tillbaka räknar man sina anor. Kungens första kollega var alltså Olof Skötkonung - även om de flesta historiker tvivlar på att det ens fanns något rike att regera över då.
Inne i Slottsboden (butiken invid slottet) ligger en blågul bok "Bästa Sverige!" i stora travar, även översatt till engelska. Och även här presenteras Sverige som ett traditionellt rike från vikingatiden, med många bilder på kungen och blågula fanor varvade med svensk modernitet.
Men varför hålla till godo med vikingatid? De kungliga anorna räknas faktiskt ännu längre bort, ända in i sagornas värld. Carl XIV Gustaf är den 16:de på tronen, därför att Gustav Vasas söner på 1500-talet införden den räkningen. Vasaättlignarna såg till att putsa upp kungaskapet - även om de inte hade mycket eget kungligt blod att ståta med (eller kanske just därför). De lät tillverka de riksregalier som fortfarande används. Den juvelbesatta kronan, spiran och nyckeln, som jag gissar kanske kommer att plockas fram även till sommarens bröllop och läggas "på hyenden" vid altaret.
De studerade även rikets mycket gamla historia. Favoritläsningen var Johannes Magnus stora verk från år 1544"Alla svea och göta konungars historia"(på latin). Här fick man veta att den nuvarande svenske kungen härstammade från goternas härskare, som varit lika mäktig som Alexander den store och som även hade kämpat vid Troja. Den förste kungen hette Berig och utvandrade "med tre skepp" från ön Scandza i en dimmhöljd forntid för att befolka världen. Sedan följde stordåd på stordåd och 230 namngivna regenter. Det var bland dem som Gustav Vasas söner stavade sig fram. Storebror Erik upptäckte att han hade haft tretton föregångara med samma namn (den första var Berig). Och lillebror Karl upptäckte att han skulle bli den IX på tronen. En räkning som alltså ännu vårdas av Carl XIV Gustav.
måndag 3 maj 2010
Ceunsur och jubileum i Örebro
Örebro har just inlett firandet av ett hejdundrande jubielum som ska vara hela året ut. Men staden förefaller att vara rätt obekymrad om vad som verkligen hände här för 200 år sedan. Utan att rodna firas här med tjo och tjim. Det handlar om riksmötet i Örebro år 1810 då Jean Baptiste Bernadotte valdes till Sveriges tronföljare.
Händelsen beskrivs häpnadsväckande nog som "startpunkten för det moderna Sverige", och den nya regenten kopplas till värden som "demokrati" och "tryckfrihet"!
Men handen på hjärtat en dag som denna - det är pressfrihetens dag nu - man måste väl ändå kunna säga som det var: Karl XIV Johan var ingen demokrat. Han gjorde sig berömd för att förfölja den fria pressen. Bara två år efter det att denne franske militärbefälhavare under tumultartade former - och till allmän förvåning! - hade valts till svensk tronföljare, stod det klart att Sverige inte hade fått vad man hoppats på. Generalen hade inga som helst planer på att försöka ta tillbaka det förlorade Finland (det ska vi nog vara glada för). Han tillämpade inte heller några av den franska revolutionens ideeer om folkmakt och fokstyre i praktiken. Vid det riksmöte som hölls i Örebro år 1812 infördes istället indragningsmakten, i strid med den svenska grundlagen och tryckfrihetsförordningen. Kungens hovkansler kunde nu istället börja förfölja den fria pressen med mängder av insdragningsbeslut, och det pågick ända fram till år 1838.
Vad sägs om ett nytt Bernadotte-censur-jubeilum i Örebro år 2012 för att främja histoireintresset? Hoppas kungaparet kan komma till stan då också.
Mer om Bernadottejubileet i Örebro här: http://www.orebro2010.se/
Händelsen beskrivs häpnadsväckande nog som "startpunkten för det moderna Sverige", och den nya regenten kopplas till värden som "demokrati" och "tryckfrihet"!
Men handen på hjärtat en dag som denna - det är pressfrihetens dag nu - man måste väl ändå kunna säga som det var: Karl XIV Johan var ingen demokrat. Han gjorde sig berömd för att förfölja den fria pressen. Bara två år efter det att denne franske militärbefälhavare under tumultartade former - och till allmän förvåning! - hade valts till svensk tronföljare, stod det klart att Sverige inte hade fått vad man hoppats på. Generalen hade inga som helst planer på att försöka ta tillbaka det förlorade Finland (det ska vi nog vara glada för). Han tillämpade inte heller några av den franska revolutionens ideeer om folkmakt och fokstyre i praktiken. Vid det riksmöte som hölls i Örebro år 1812 infördes istället indragningsmakten, i strid med den svenska grundlagen och tryckfrihetsförordningen. Kungens hovkansler kunde nu istället börja förfölja den fria pressen med mängder av insdragningsbeslut, och det pågick ända fram till år 1838.
Vad sägs om ett nytt Bernadotte-censur-jubeilum i Örebro år 2012 för att främja histoireintresset? Hoppas kungaparet kan komma till stan då också.
Mer om Bernadottejubileet i Örebro här: http://www.orebro2010.se/
onsdag 3 december 2008
Ordmagi på webb eller papper
"Ordens magi" var titeln på en konferens om det skrivna språket som jag deltog i igår. Det avslutande samtalet kom att kretsa kring hur bloggar och texter på webben påverkar traditionella medier som tidningar och böcker. Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagblandet, beskrev med bävan sin tidnings dramatiskt minskade annonsintäkter i krisens spår. Och jag hann tänka: Är det verkligen så att en av mina absoluta favorittidningar faktiskt riskerar att gå under som papperstidning på grund av recesionen!? Om den bara lyckas överleva de kommande svåra åren finns mycket att vinna, tror jag.
Text som är tryckt och utgiven har trots allt en kraft som e-brev och webbpublicering saknar. Det vara svårt att sätta ord på vad det är i vår tid som är så nyfrälst av internet. Men chefen för Postens direktreklam Mikael von Ekensteen gav ett slående exempel: När hjälporganisationer ber om bidrag och sänder tiggarbrev per E-post får de inte alls samma respons, alltså klirr i kassan, inkomster, som när de sänder sin vädjan till samma personer som trycksak på posten. Ett brev tas på större allvar.
Jag tror att skillnaden kommer att framträda allt tydligare mellan text som är tryckt och utgiven på traditionellt sätt och sådan som är digitalt publicerad. Den ena formen är snabb, effektiv och billig men den andra har fördelen av att vara långsam, beständig och påkostad och ger därför ger den därför en viss pondus till sitt innehåll.
Låt mig ta ett exempel som kan verka långsökt men som kanske ändå kastar ett intressant sidoljus på olika slag av skrivande. Runstenar är så tunga att den knappt kan flyttas på och när man fyllde dem med skrivtecken för länge sedan så var det inte för att man saknade andra medier att skriva på. Man skrev också på förgängliga trästickor, näverbitar eller tavlor av vax. Men ibland gjorde man sig besvär att hugga in budskapet i sten (istället för att bara måla dit tecknen) just för att de skulle stå kvar där. I efterhand kanske vi inte alltid begirper vad de menade med sina inskrifter men en sak för står vi, mediet är definitift en del av budkapet.
Ett annat mer näraliggande exempel. Allt oftarte i fackböcker har jag på sneare tid stött på den här kommentaren: "Det jag skriver om bygger något jag sett på webben. Men eftersom ingen vet hur länge webbsidan kommer att finnas kvar är det meningslöst att hänvisa till den." Den som vill underbygga sina egna argument får alltså problem om källorna bara finns på webben där de kan förändras eller försvinna när som helst. Sådana källhänvisningar blir inte riktigt lika tunga för den som tänker sig att bli läst också på lång sikt.
Kanske är det just det oåterkalleliga med tryckt publicering som är styrkan. Att det som står på pränt, står där en gång för alla och inte kan ändras, förskönas eller rättas till i efterhand. Lagt kort ligger. Och därför mås man tänka efter innan man lägger det.
Den tryckta skriften är påkostad att framställa och distribuera, den bär på förlagsinsatser, redaktionell bearbetning och därför också medföljande pretentioner på kvalité, och det ger den en kraft som mer flexibel och föränderlig publicering saknar. Själva mediet blir, som så ofta, en del av budskapet.
Jag hoppas att mina morgontidningar kommer att erbjuda mig något annat än webbens vanliga malström av nyhetshändelser och tillfälliga tyckanden också om nåra år. Det jag önskar mig till frukostbordet - och även är beredd att betala för - är ett smäckert men stadigt byggt utsiktstorn att varje morgon få klättra upp i för att skaffa lite överblick över världen. Med andra ord en publikation med vissa pretentioner.
Text som är tryckt och utgiven har trots allt en kraft som e-brev och webbpublicering saknar. Det vara svårt att sätta ord på vad det är i vår tid som är så nyfrälst av internet. Men chefen för Postens direktreklam Mikael von Ekensteen gav ett slående exempel: När hjälporganisationer ber om bidrag och sänder tiggarbrev per E-post får de inte alls samma respons, alltså klirr i kassan, inkomster, som när de sänder sin vädjan till samma personer som trycksak på posten. Ett brev tas på större allvar.
Jag tror att skillnaden kommer att framträda allt tydligare mellan text som är tryckt och utgiven på traditionellt sätt och sådan som är digitalt publicerad. Den ena formen är snabb, effektiv och billig men den andra har fördelen av att vara långsam, beständig och påkostad och ger därför ger den därför en viss pondus till sitt innehåll.
Låt mig ta ett exempel som kan verka långsökt men som kanske ändå kastar ett intressant sidoljus på olika slag av skrivande. Runstenar är så tunga att den knappt kan flyttas på och när man fyllde dem med skrivtecken för länge sedan så var det inte för att man saknade andra medier att skriva på. Man skrev också på förgängliga trästickor, näverbitar eller tavlor av vax. Men ibland gjorde man sig besvär att hugga in budskapet i sten (istället för att bara måla dit tecknen) just för att de skulle stå kvar där. I efterhand kanske vi inte alltid begirper vad de menade med sina inskrifter men en sak för står vi, mediet är definitift en del av budkapet.
Ett annat mer näraliggande exempel. Allt oftarte i fackböcker har jag på sneare tid stött på den här kommentaren: "Det jag skriver om bygger något jag sett på webben. Men eftersom ingen vet hur länge webbsidan kommer att finnas kvar är det meningslöst att hänvisa till den." Den som vill underbygga sina egna argument får alltså problem om källorna bara finns på webben där de kan förändras eller försvinna när som helst. Sådana källhänvisningar blir inte riktigt lika tunga för den som tänker sig att bli läst också på lång sikt.
Kanske är det just det oåterkalleliga med tryckt publicering som är styrkan. Att det som står på pränt, står där en gång för alla och inte kan ändras, förskönas eller rättas till i efterhand. Lagt kort ligger. Och därför mås man tänka efter innan man lägger det.
Den tryckta skriften är påkostad att framställa och distribuera, den bär på förlagsinsatser, redaktionell bearbetning och därför också medföljande pretentioner på kvalité, och det ger den en kraft som mer flexibel och föränderlig publicering saknar. Själva mediet blir, som så ofta, en del av budskapet.
Jag hoppas att mina morgontidningar kommer att erbjuda mig något annat än webbens vanliga malström av nyhetshändelser och tillfälliga tyckanden också om nåra år. Det jag önskar mig till frukostbordet - och även är beredd att betala för - är ett smäckert men stadigt byggt utsiktstorn att varje morgon få klättra upp i för att skaffa lite överblick över världen. Med andra ord en publikation med vissa pretentioner.
tisdag 18 november 2008
Peter Englunds nya - en kör av röster om första världskriget
Den 11 november, alltså i tisdags, var det 90 år sedan första världskriget tog slut och Peter Englund utkom då med en märkvärdig historiebok om kriget, den heter ”Stridens skönet och sorg. Första världskriget i 212 korta kapitel”. Boken är ett körverk, skulle jag vilja beskriva det som, där 19 personers krigserfarenheter har malts sönder i små och förvirrande bitar, så små att alla gängse sammanhang blivit nära nog omöjliga att urskilja. Vem är vän och vem är fiende? Var går fronten och på vilket av alla slagfälten befinner personen som berättar?
Det verkar som om Peter Englund med flit har velat skapa detta oöverskådliga virrvarr, och trasa sönder den gängse historien om de stridande nationernas trupprörelser vid olika fronter. Den berättelse han vill förmedla handlar om något helt annat, om kriget som mentalitetsförändring och hur själva krigserfarenheten skar över alla gränser. Hur den stolta nationalismen från 1914, stämningen när männen (och endel kvinnor med) drog iväg till fronten under folkets jubel, fyra år senare hade förbytts till något helt annat. På alla sidor verkar det som. Trötthet, desperation och meningslöshet hade tagit över vare sig man var tysk, ryss, engelsman eller belgare.
Det är en kör om kriget, och det är en väldigt effektiv berättarform. Den får mig att tänka på ett par andra starka upplevelser av "historiskt-dokumentära körverk” som jag stött på. Svetlana Aleksjevits fantastiska bok ”Bön för Tjernobyl”, som skildrar erfarenheterna av reaktorolyckan och det hudnära mötet med radioaktiviteten, hur det var i Tjernobyl när det smällde helt enkelt. Inför boken gjorde hon mängder av intervjuer med personer som på olika sätt befann sig nära olyckan, och som berättar rätt lågmält i korta kondenserade avsnitt vad de var själva med om. Hur det lyste om himlen bakom reaktorn den kvällen och man stod på balkongen och beundrade skenet men försäkerhets skull satte på barnen regnkläder till skydd mot strålningen när de skulle gå ut de följande dagarna. Mängden av enskilda glimtar har blivit en märkvärdig helhet.
Den dokumentära kören får mig också att tänka på en stark filmupplevelse jag hade för längde sedan, Claude Lanzmans ”Shoa” (1985), en nio timmar lång dokumentärfilm om förintelsen, där korsklippta vittnesmål varvades, intervjuer med de som var med om förintelsen eller var mycket nära den. Också här blandades enskilda människors perspektiv, de som for i godsvägnar på väg mot förintelselägren, de andra som stod längs spåren och såg tågen passera, eller de tjänstemän som satt på kontor och gjorde tidtabellerna för trafiken. Helheten blev en svindlande otäck berättelse när man blandade och korsklippte deras perspektiv på samma skeende.
Men nu är det alltså en märkvärdig historiebok Peter Englund har kommit ut med, hemsk läsning men ändå med påtaglig dragningskraft. Och det är en bok som gör mig glad därför att den påminner om att det finns sätt att berätta om historia, som går långt bortom konventionerna.
Det verkar som om Peter Englund med flit har velat skapa detta oöverskådliga virrvarr, och trasa sönder den gängse historien om de stridande nationernas trupprörelser vid olika fronter. Den berättelse han vill förmedla handlar om något helt annat, om kriget som mentalitetsförändring och hur själva krigserfarenheten skar över alla gränser. Hur den stolta nationalismen från 1914, stämningen när männen (och endel kvinnor med) drog iväg till fronten under folkets jubel, fyra år senare hade förbytts till något helt annat. På alla sidor verkar det som. Trötthet, desperation och meningslöshet hade tagit över vare sig man var tysk, ryss, engelsman eller belgare.
Det är en kör om kriget, och det är en väldigt effektiv berättarform. Den får mig att tänka på ett par andra starka upplevelser av "historiskt-dokumentära körverk” som jag stött på. Svetlana Aleksjevits fantastiska bok ”Bön för Tjernobyl”, som skildrar erfarenheterna av reaktorolyckan och det hudnära mötet med radioaktiviteten, hur det var i Tjernobyl när det smällde helt enkelt. Inför boken gjorde hon mängder av intervjuer med personer som på olika sätt befann sig nära olyckan, och som berättar rätt lågmält i korta kondenserade avsnitt vad de var själva med om. Hur det lyste om himlen bakom reaktorn den kvällen och man stod på balkongen och beundrade skenet men försäkerhets skull satte på barnen regnkläder till skydd mot strålningen när de skulle gå ut de följande dagarna. Mängden av enskilda glimtar har blivit en märkvärdig helhet.
Den dokumentära kören får mig också att tänka på en stark filmupplevelse jag hade för längde sedan, Claude Lanzmans ”Shoa” (1985), en nio timmar lång dokumentärfilm om förintelsen, där korsklippta vittnesmål varvades, intervjuer med de som var med om förintelsen eller var mycket nära den. Också här blandades enskilda människors perspektiv, de som for i godsvägnar på väg mot förintelselägren, de andra som stod längs spåren och såg tågen passera, eller de tjänstemän som satt på kontor och gjorde tidtabellerna för trafiken. Helheten blev en svindlande otäck berättelse när man blandade och korsklippte deras perspektiv på samma skeende.
Men nu är det alltså en märkvärdig historiebok Peter Englund har kommit ut med, hemsk läsning men ändå med påtaglig dragningskraft. Och det är en bok som gör mig glad därför att den påminner om att det finns sätt att berätta om historia, som går långt bortom konventionerna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)