Arkeologi på rea

Idag dråsar nog mängder av starkt kritiska remissvar in till kulturdepartementet. Så gott som hela arkeologi-Sverige lär protestera mot regeringens radikalt omvälvande planer på att redan till nyår skrota den gällande ordningen för upphandling av arkeologiska undersökningar (vid exploatering av ny mark). Regeringen tänker helt sonika bolla över ansvaret för det nationella kulturarvet dit där det verkligen inte här hemma - i knät på konstandsjagande byggherrrar, privatföretag och andra. Hur mycket tror ni att de tycker att arkeologin inför ett nybygge ska få kosta - om de får möjlighet att välja...?

Man förundras över att regeringen tydligen tänker lämna öppet mål för Håkan Juholt och Jimmi Åkeson att dra ut som ridderliga värnare av det nationella kutlrarvet. Det kommer att bli lätt för dem att framställa borgarna som kulturarvsfientliga.

Arkeologi är forskning. Även när den utförs inför vägbyggen eller privata byggprojekt. Hittills är det därför Länsstyrelsen som skött upphandlingen av arkeologin då fornlämningar ska tas bort vid byggen. Men nu vill man gå över till privat "lågprisarkeolgi" istället. Det är en egendomlig text om hur arkeologin ska förändras som Kulturdepartementet har lagt fram. Riksdagsman Bengt Berg (v) har granskat den och funnit att begreppet kunskap endast nämns på 13 ställen, medan ordet konkurrens finns på 53 ställen och kostnad på 83 ställen.

Länk till regeringsförslaget: www.regeringen.se/sb/d/14075/a/161370

Äkt-svensk bonderomantik?

Äkta svenskt kulturarv är underbart!, hörs en lycklig modeskapare Eva i Valla kurra i senast sändningen av radioprogrammet Stil i P1. Naturen kring den gamla lantliga gården utanför Söderhamn, där hon ritar sina kläder, ger inspiration. Stilen är ny men ändå en gammal "romantisk allmogestil". Kläderna ser ut som på 1800-talet - men i ny tappning.

"Särskilt den tunga gammaldags bomullsväven som man hittar i gamla lakan, frasiga och manglade", är enligt Eva i Valla ett fint exempel gammal svensk tradition. Jo, jag hörde rätt. Den historievurmande och internationellt hyllade modedesignern talar om bomull. Inte ull eller lin. Är det slavarbetarna på bomullsplantagerna hon tänker på då? Den odlas ju mer sällan i ett svenskt klimat.

Men bomullen är viktig i den svenska historien. Dock inte bondenäringen utan i industrihistorien. Bomullsväverierna hörde till de allra första fabrikerna i Sverige. Underbetalada kvinnor arbetade långa pass till mycket låga löner vid mekanska bomullsspinnerier och bomullsväverier i Lerum, Sjuntorp och Rydboholm i början av 1800-talet, och tvingades slita ut sig.

Är det detta industriproletäriat, eller slavarna på bomullsfälten, som Eva i Valla tänker på när hon talar om bomullen i det svenska kulturarvet. Eller är det de rika och välmående bönderna, de som på 1800-talet tröttnade på sitt hemvävda linne och skaffade nya, snoffsiga lakan i modernt frabriksvävt bomullstyg istället. De som tykte gammalt hantverk var unket och trist och som ville visa att de faktiskt hade råd med bättre, sådant som var fint och fabriksgjort.

"Allmoge" kan betyda lite vad som helst i modevärlden. Eva i Vallas kultrarvsmärkta äkt-svenska och naturnära bonderomantik finns just nu att köpa i 320 butiker i 18 länder världen över.

Tjoho, jiipi, hurra!! Boken är klar!

Äntligen!! Efter fem års slit har nya boken gått iväg till tryck! Jag korkar upp chapagnen, njuter av våren och av en go och fin känsla av väntan... Snart kommer den. En tung liten luns som landar i brevlådan i slutet av maj - doftande av trycksvärta och ofläckat papper direkt från tyckeriet: 440 sidor genomgående illustrerade i fyrfärg. En liten dyrgrip således, den heter "Försvunnen värld. Om den största arkeologiska utgärvningen någonsin i Sverige." Mer om boken, provkapitel att kika på osv., finns på www.majahagerman.se

Kommentarfunktion med krångel

Ursäkta att kommentar-funktionen har fungerat så dåligt på sistone. Den slår tydligen av sig själv automatiskt. Håller på att lära mig att hantera det.

Vikingatiden - en uppfinning

Jo, vikingatiden är faktiskt en uppfinning. Det är naturligtvis alla epoker egentligen, renässensen, barocken osv. Men just vikingatiden är problematisk för att den getts så stor ideologisk betydelse. Uppfinningen kom till på 1870-talet. Det var då århundrandena i järnålderns slut (800-, 900-, och en del av 1000-talen) samlades under ett särskilt namn. De lanserades som en egen sorts tid, en tid som bara fanns i Norden. I Europa benämndes samma århundraden istället tidig medeltid. Men här i Norden började man tala vitt och brett om vikingatid för att visa att man var en värld för sig, att tiden här var av en annan sort och att kanske även människrona här var annorlunda.

Mer om allt detta finns att läsa i en nyutkommen bok "Täby i vikingatid" där jag medverkar, men än utförligare i "Det rena landet.". Har också lagt ett litet sammandrag under en länk på hemsidan http://www.majahagerman.se/

Latours vision för framtiden kom hit med vårsolen

Alldeles nyss var Börssalen i vid Stortoget i Stockholm - ett rum digande av guldig rockko och vibrationer från Svenska Akdemins högtidsammankomster - fullsmockad av folk. Bruno Latuor höll Nobelmuseet prestigeföreläsning. En årlig tilldragelse öppen för allmänheten då "en internationell forskare på högsta nivå" inbjuds att tala för en stor, öppen publik.

Den franske vetenskapsfilosofen Bruno Latour från "Institut d'études politiques" i Paris sammanfattade i eftermiddag sin världsåskådning: "Komponismen". Formulerad i spjärn mot vetenskapssamhällets allmänna förgivettaganden om objektiva "fakta", och mot världens alla -ismer: marxism, kostruktivism och inte minst modernism.

Den ekologiska krisen är vändpunkt som förädrar allt på djupet, menar Latour. Och han återkommer till samma liknelse gång på gång: förut har modernismen fått oss flyga med full fart frammåt men med ryggen först - alltså baklänges frammåt - tillbakablickande. Förhäxade av att ständigt utvecklas och göra upp med det förflutna, som "moderniteten" kräver. Men nu har förtrollningen brutits. Klimatkrisen har fått oss att stanna upp, vända oss om och för första gången börja se framåt på riktigt. Vad är det egentligen som häder? Det handlar inte om att diskutera någon diktad framtids-utopi utan om att faktiskt urskilja vad som håller på att ske.

Nu krävs pragmatism, "komponism". Att som musikern försöka sätta samman, komponera, en god framtid. Utgå ifrån verkliga förutsättningar och med försiktighet, väl vetandes att det inte finns några säkra sanninger eller färdiga svar, ändå försöka röra sig mot en framtid mer önskvärd än andra. Att släppa fixeringen vid att göra uppror mot det förflutna och fokusera frammåt istället, och skapa "a fragile and diverse composition". Rätt vackert. Och underbart på något sätt att storslagna visioner kan locka en storpublik mitt i den första varma vårsolen i Stockholm.

Låt de döda komma till tals

Läser just nu Stefan Jonssons nya bok "Från sopornas planet". Van att följa honom i DNkultur finner jag att det stora formatet egentligen passar honom mycket bättre än korta kulturartiklar. Här får man plats att sjunka ner i vindlande tankegångar som i ett okänt tunnelsystem och låta författarens vida beläsenhet, utblickar och tankesprång föra en vart som helst.

En av essäerna i samlingen gör mig särkilt glad. Den kallas "De dödas testamente" är något så ytterst sällsynt som en välskriven kulturkritisk betraktelse om kulturarvet. Jag försöka återge en del av innehållet här:

Enligt Stefan Jonsson förvandlas kulturarv just nu från ruin till vara. Mångtydiga fornlämningar (som bär på en spänning mellan olika tider) förvandlas till enkla varumärken. Kulturarvet görs nyttigt, det användas för att markera nationell särat och skapa exotiska turistmål. Dessutom framställs det så gott som alltid som vittnesbörd i en "meningsfull berättelse" om varför vi fått det samhälle vi fått.

Men det kan lika gärna - ja, hellre - användas tvärt om. Som spår av det som inte blev, utan försvann. En väg kantad av krossade alternativ. En påminnelse om att allt hade kunnat gå annorlunda.

"Låt oss sluta fråga hur våra museer och monument kan bidra till turism, regional utveckling och identitet. Låt oss istället fråga vad kulturarvets förvaltare har att erbjuda de döda./.../ Debatten om kulturarvets ska handla om detta. Hur låta de döda komma till tals?"

Kulturarvet ska inte anpassas till behov hos dagens samhälle eller morgondagens generationer. Utan vi ska låta det förbli ruiner dit man går för att uppleva de döda generationernas vånda och erfara dåtiden som ett nu laddat av konflikter. Då kan arvet ge en svindlande insikt om historiens mening - eller rättare sagt dess brist på mening.

Poängen med kulturarvet är alltså existentiell och filosofisk. Man bör därför behandla det med vördnad, som "en offentlighet där samhället når klarhet om sig självt". Ruinerna bör ses som vittnesmål om att allt hade kunnat bli annorlunda.

Att hävda rätten till kulturarvet är alltså, enligt Stefan Jonsson, att hävda de dödas rätt att föra talan mot de levande. Målet med kulturarvspolitiken ska vara att "låta de döda komma hem, genom att ge dem en plats i nuets gemenskap." Det är de levandes plikt att återupprätta de döda.

Vackert, antagligen lite svårbegripligt här i nedkortad form. Jag kan bara rekommendera läsning av de riktiga texten, som ju också är en kärleksförklaring till Slas roman "Vem älskar Yngve Frej?"

http://www.bokus.com/b/9789113024882.html