Nationaldagen

Traditioner är uppfinningar. Eric Hobsbawm skrev fyndigt om detta redan i boken "The Invention of Tradition" 1983. Uppfinnandet av Sveriges nationaldag skedde långt senare, men är ett intressant exempel på just det han skriver om: Hur man får något nytt att framstå som om det vore uråldrigt. Det är det som är själva trolleritricket bakom nya traditioner.

En längre essä om "traditionsmakeriet" kring denna Sveriges moderna helgdag publicerades på DN Kultur inför 6 juni förra året. Läste du den inte då så finns den här:
http://www.majahagerman.se/NationaldagDN.php

Det är som sagt inte ofta nya röda dagar införs i almanackan. Under de senaste hundra åren har det faktiskt bara hänt en gång tidigare...

Själar och stenbumlingar. (Ännu ett perspektiv på Fullerö)

Kan en vanlig stenbumling ha en själ? Vem har inte tänkt att mossklädda flyttblock i skogen ibland se ut att leva, som om de hade en personlighet. Nu är frågan: Kan det rent av vara så att döda människors själar flyttar in i stenar i skogen? En galen och rätt fantastik idé, som jag tycker mycket om. Det verkar nämligen vara något i den stilen som människor föreställde sig för två tusen år sedan. Arkeologerna har upptäckt ett nytt, tidigare okänt gravskick.

Det var när en ny motorväg för E4 byggdes genom Uppland, och arkeloger gick före vägbyggarna och granskade marken, som upptäckten gjordes. På tio olika ställen, alltså gång på gång, stötte arkeologerna på dem. Uppland verkar ha varit smockfullt av besjälade stenar. Det här skriver jag om i den nya boken Försvunnen värld.

I skogsbackar där arkeologerna trodde att det inte skulle finnas några mänskliga spår alls, verkade varenda sten i själva verket ha varit ”bebodd”. Det gick inte alls att se med blotta ögat först. Och hade de bara gjort sina undersökningar på samma sätt som de brukat, så hade upptäckten inte blivit av. Då hade själa-stenarna bara försvunnit under vägbyggarnas bulldozers och asfalt.

Men nu var det några som kom på att inte bara titta på marken (för att bedöma om den behövde grävas ut) utan de böjade sig ner och lyfte på mossan precis intill några helt naturliga stenblock. Se, där låg brända människoben! Och krukskärvor och fröer, alltså rester av en måltider som ätits vid stenblocks-begravningarna. De verkade ha bränt den dödes kropp alldeles intill stenen, så att stenen spruckit litet och öppnat sig. Sedan hade de blandat om och packat in människobenen i stenfliset. Som om tanken varit att ”bädda in” den döda i stenen.

Undras om de gick sedan gick omkring i skogsbackarna och tänkte på de olika stenarna som ”Ulf”, ”Lisa” och ”Göran”… En hel befolkning av stenboende förfäder, skogen förvandlad till ett stort familjealbum…

Minns plötsligt den läskigaste bild jag visste när jag var riktigt liten.

Men vad har detta med den pågående markexploateringen i Fullerö att göra? - Jo, det här var det första överrasknings-gravfältet hittades längs E4-bygget. Men bara en liten utkant av det blev undersökt 2002. Arkeologerna rapporterade att gravområdet fortsatte långt utanför ytan där motorvägen gick. I rapporten skrev de också att gravarna inte gick att se med blotta ögat, utan att man måste undersöka marken för att upptäcka dem.

Av någon anledning, som jag inte känner till, försvann denhär upptäckten. När markexploateringen för galleria och parkering väster om motorvägen förbereddes år 2006 (det som byggas där nu) så var det ingen som uppmärksammade gravfältet som E4arkeologerna hade hittat fyra år tidigare. Inger verkar ha övervägt möjligheten attdet kunde fortsätta på den här ytan, som låg några hundra meter bort.

Såhär står det i Upplandsmuseet i rapport 2006:15: "På impedimentet i utredningsområdets västra del grävdes inga sökschakt. Ytan inventerades genom okulär besktning. På impedimentet som var beväxt med lövträd fanns sten och block. Ett flertal av stenarna var tydligt eldpåverkade..." Oj! Ingen lyfte tydligen på mossan kollade efter krukskärvor eller brända ben vid stenblocken. Man nöjde sig med "okulär besktining" och skrev i rapporten att eldpåverkan troligen berodde på svedjning.

I steniga backar väntar stora överraskningar. (En bakgrund till debatten om Fullerö.)

Vem skulle komma på tanken att leta efter något borttappat – stort som ett tredjedels gem - i denhär stora steniga backen, 25 000 kvadratmeter obygd? Det var detta arkeologerna längs E4:an genom Uppland gav sig på – och lyckades med.

En sak är att gräva i slät, fin åkermark, skrapa av omplöjd matjord och därunder få fram spår av hus. Att ta fram spår av forntiden på det sättet må vara ganska nytt. Arkeologerna har inte kunnat spåra bebyggelser på det sättet särskilt länge. Och det är ju fantastiskt.

Men... något helt annat är att ge sig ut i stora steniga, hopplösa skogsbackar, som denhär i Sommaränge skog. Och lyckas få fram en historia. När undersökningarna inför nya motorvägen för E4:an gjordes var det sådant man gav sig i kast med. Även bland stenbumlingar, mossa och trädrötter gick det att upptäcka en märkvärdig historia.

Guld från stenåldern, en guldtråd inte längre än ett par centimeter, hittades här. I en grav som anlagts av de första bofasta boskapsskötarna, som kom hit för att slå sig ner för fyra tusen år sedan, 2000 f Kr. Vad hette guld-personen? Vem var det? Det lär vi aldrig få veta. Men det måste ha varit en ”mega-kändis” i sin tid. För man hade ordnat ett monument kring graven och i mer en tusen år återvände sedan människor dit för att bygga vidare på anläggningen kring graven.

Vem skulle ana att en vanlig, tröstlös skogsbacke ruvar på en sådan hemlighet? Ännu konstigare är väl att det bara några kilometer bort längs motorvägsbygget - i en annan stening skogslänt - kom fram ännu mer guld. Förbluffade arkeloger upptäckte två ”heliga kullar” i Ryssgärdet där man ordnat stora fester under bronsåldern, lagat mat till många, och gång på gång (i lager på lager) lagt ut sina offer till gudarna - däribland guld - i kullarnas steniga slänter.

En slutsats man kan dra av de stora utgrävningarna för E4:an genom Uppland är alltså att det var i de steniga höjdsluttningarna som de mest överraskande upptäckterna gjordes! Just i den stortens marker och lägen som också finns i Fullerö. Men frågan är om vi får veta vilka hemligheter som döljer sig där. Eller om forntiden bara skyflas bort inför nybyggnationen.

(En kortare version av detta inläg har också publicerats på Norstedtsbloggen där jag gästbloggar denna vecka.)

Foto: Claes Gabrielson (två guldfynd) Markus Andersson (terräng)

Fullerö - skövlingen har börjat

Fullerö från luften år 2003. Man ser den nya motorvägen för E4 norr om Uppsala som håller på att byggas liksom trafikplatsen med på och avfarter i Fullerö. Men man ser inte bara det. Även andra ytor intill vägprojektet har börjat förvandlas. Som "öppna sår" av frilagd mark gapar de i det gamla kulturlandskapet.

Ett privat byggbolag har köpt upp 600 000 kvadratmeter mark i denna motorvägsknut straxt norr om Uppsala. En markspekulation som man nog kan räkna med blir lönsam på sikt. Det är inte bara en bensinmack man tänker bygga här, utan shoppingscenter, sporthall, bostäder och tusentals parkeringsplatser och på sikt även en jättelik nöjespark med vikingatema.

Vikingaparken ska ligga öster om motorvägen, alltså i den orörda skogen till höger om det breda vägbygget på bilden. Detaljplaneringen för området pågår just nu, och fortfarande finns nog chansen att höja en kritisk röst och granska vad som egentligen är på gång. Så som Magnus Alkarp gjort i en kronika i Uppssala Nya tidning här om dagen.

Men väster om vägen är läget betydligt värre! Där pågår redan arbetet med att bygga shoppingscenter med tillhörande lagerbyggnader och parkering. Och det utan att någon arkeologisk undersökning gjorts. Faktum är, som man ser på bilden, att marken hade börjat förstöras här redan medan vägbygget pågick 2003.

När sedan arkologer från Upplandsmuseet, tre år efter det att fotot togs, sändes dit för att utreda om det fanns behov av arkeologisk utgrävning på ytan var det redan för sent. Den intressanta fornlämningen - som förmodligen var "toppen på ett isberg" av heta spår i området - var försvunnen. Man sökte förgäves efter den fyrsidiga stensättningen på 4x3 meter som funnits här, byggd av stenbumlingar och med stora högresta hörnstenar i. Detta var ingen känd typ av fornlämning, vilket gör mig ännu mer nyfiken! E4-grävningarna har visat att dessa steniga backar är fulla av överraskningar. Man kan bara gissa vad det kan ha varit: en grund för någon högre träkonsturktion eller kanske ett monument av något slag. Nu lär vi aldrig få veta. För när arkeologerna kom dit en vårdag i slutet av april fanns fornlämningen inte kvar längre. "Omfattande markarbeten hade påbörjats i form av skog och markberedning", skriver de lakoniskt och smått uppgivet i Upplandsmuseets rapport 2006:15.

Fortsättning följer. Framöver ska jag berätta mer om spännande överraskningar i de steniga backarna. Och vad som redan kan ha försvunnit - eller nu kan vara på väg att försvinna - i Fullerö.

Mer om Fullerös historia och den pågående debatten finns på http://www.majahagerman.se/

Tvärsäkra historiker

I gamla tider var historikerna tvärsäkra: Sverige hade börjat i Fyrisåns dalgång där Uppsala nu ligger. Redan Erik Gustaf Geijer, tidernas mest inflytelserika historieprofessor någonsin skulle jag tro, slog fast det på 1820-talet. Tesen kom att stå sig får man säga. Först på 1980-talet började marken mullra under gamla auktoriteter, lokalpatrioter i Västergötland men även proffshistoriker synade gamla sanningar i sömmarna, och Svarikets vagga-debatten drog igång.

Så det känns rätt bra nu att med hundratals arkeologers pinfärska, nya undersökningsresultat i ryggen kunna berätta historien om vad den legendariska Fyrisåns dalgång egentligen var.

För historien om Uppsala-kungarna och Uppsala högar har egentligen en lång förhistoria. När min nya bok "Försvunnen värld" inleds ligger Uppsala under vatten. Men landskapet håller med landhöjningens krafter på att stiga ur havet - fem tusen år senare än Skåne exempelvis. Arkeologerna kan följa hur människorna tar sig an den uppstigande dalgången vid Fyris, men upptäcker förvånat att de håller till på tidigare helt okända festplatser och bygger helgedomar och mängder av blomstrande byar, ja, en hel liten värld som man inte har haft en aning om tidigare.

Nu finns boken äntligen ute i bokhandeln. I lördags såg jag den själv för första gången vid boksignering på Akademibokhandeln i City. Gissa om det kändes pirrigt efter så många år! Hur ska man sammanfatta ett pussel som pågått i åratal? Inte lätt. Man kan känna tunghäftan komma krypande för mindre... Idag måndag ska jag göra ett nytt försök, för nu är jag på väg till Vetenskapsradion historia för en intervju (sänds 9 juni) och imorgon tisdag sänds en annan intervju i Vetenskapsradion Fokus . Håll tummarna!

(Det här inlägget har först publicerats på Norstedts gästblogg.)

Mer om boken finns på http://www.majahagerman.se/

Arkeologi på rea

Idag dråsar nog mängder av starkt kritiska remissvar in till kulturdepartementet. Så gott som hela arkeologi-Sverige lär protestera mot regeringens radikalt omvälvande planer på att redan till nyår skrota den gällande ordningen för upphandling av arkeologiska undersökningar (vid exploatering av ny mark). Regeringen tänker helt sonika bolla över ansvaret för det nationella kulturarvet dit där det verkligen inte här hemma - i knät på konstandsjagande byggherrrar, privatföretag och andra. Hur mycket tror ni att de tycker att arkeologin inför ett nybygge ska få kosta - om de får möjlighet att välja...?

Man förundras över att regeringen tydligen tänker lämna öppet mål för Håkan Juholt och Jimmi Åkeson att dra ut som ridderliga värnare av det nationella kutlrarvet. Det kommer att bli lätt för dem att framställa borgarna som kulturarvsfientliga.

Arkeologi är forskning. Även när den utförs inför vägbyggen eller privata byggprojekt. Hittills är det därför Länsstyrelsen som skött upphandlingen av arkeologin då fornlämningar ska tas bort vid byggen. Men nu vill man gå över till privat "lågprisarkeolgi" istället. Det är en egendomlig text om hur arkeologin ska förändras som Kulturdepartementet har lagt fram. Riksdagsman Bengt Berg (v) har granskat den och funnit att begreppet kunskap endast nämns på 13 ställen, medan ordet konkurrens finns på 53 ställen och kostnad på 83 ställen.

Länk till regeringsförslaget: www.regeringen.se/sb/d/14075/a/161370

Äkt-svensk bonderomantik?

Äkta svenskt kulturarv är underbart!, hörs en lycklig modeskapare Eva i Valla kurra i senast sändningen av radioprogrammet Stil i P1. Naturen kring den gamla lantliga gården utanför Söderhamn, där hon ritar sina kläder, ger inspiration. Stilen är ny men ändå en gammal "romantisk allmogestil". Kläderna ser ut som på 1800-talet - men i ny tappning.

"Särskilt den tunga gammaldags bomullsväven som man hittar i gamla lakan, frasiga och manglade", är enligt Eva i Valla ett fint exempel gammal svensk tradition. Jo, jag hörde rätt. Den historievurmande och internationellt hyllade modedesignern talar om bomull. Inte ull eller lin. Är det slavarbetarna på bomullsplantagerna hon tänker på då? Den odlas ju mer sällan i ett svenskt klimat.

Men bomullen är viktig i den svenska historien. Dock inte bondenäringen utan i industrihistorien. Bomullsväverierna hörde till de allra första fabrikerna i Sverige. Underbetalada kvinnor arbetade långa pass till mycket låga löner vid mekanska bomullsspinnerier och bomullsväverier i Lerum, Sjuntorp och Rydboholm i början av 1800-talet, och tvingades slita ut sig.

Är det detta industriproletäriat, eller slavarna på bomullsfälten, som Eva i Valla tänker på när hon talar om bomullen i det svenska kulturarvet. Eller är det de rika och välmående bönderna, de som på 1800-talet tröttnade på sitt hemvävda linne och skaffade nya, snoffsiga lakan i modernt frabriksvävt bomullstyg istället. De som tykte gammalt hantverk var unket och trist och som ville visa att de faktiskt hade råd med bättre, sådant som var fint och fabriksgjort.

"Allmoge" kan betyda lite vad som helst i modevärlden. Eva i Vallas kultrarvsmärkta äkt-svenska och naturnära bonderomantik finns just nu att köpa i 320 butiker i 18 länder världen över.