Den ser ut på pricken som raketen i "Tintins resa till månen". Men det är ingen leksak som lockar turisterna bort från de långa vita sandstränderna på ön Unidom vid tyska Östersjökusten. Det är V2, raketen som Hitler planerade att bestycka med kärnvapen och som skulle bli nyckeln till seger och nazistiskt världsherravälde. Nazisternas topphemliga utvecklingscentrum för rymdteknologi låg här i Peenemunde. Egendomligt nog finns mycket av det kvar, och jag går förundrad runt här, efter "De svenska historiedagarna" i Greifsvald i slutet av september i år.Förfallna byggnader och ruiner från nazitiden varvas med övergivna militärbaracker av DDR-snitt, krossade rutor, trappuppgångar där växtligenheten tagit över men där grånade gardiner ännu hägner kvar i fönstren. Det mesta andas långt gånget förfall även om några smutsiga bunkerliknande bostads hus från 60-talet tycks ännu tycks vara bebodda. Mitt i detta finns några nya, påkostade och helt aparta designskyltar i metall och neon som hänvisar turisterna fram mot ortens museum. Det lär vara Hitlertidens bäst bevarade militärindustriella komplex som finns här på orten. Men hur gör man ett museum av det?
Ja, vapen-fetischisterna blir inte besvikna. Redan på innergården ligger mängder av bomber på rad med torra och obegripliga data om sin sprängverkan på skyltarna. En overkig obehagskänsla infinner sig. Vad är det de vill visa mig här? Väl inne i den väldiga industribyggnadens trapphus kippar jag efter andan. Är detta verkligt? Eller är jag förflyttad till Hollywood, till en klockren spelfilmsscenografi från andra världskriget?
Uställningsmakarna gör sitt bästa för att få mig att landa med berättelser som om slavarbetet och fångarna som arbetade här med att framställa Hitlers domedagsvapen. Men det är nog först inne i det rum som är själva hjärtat i anläggningen som känslan landar i mig. Här inne i elcentralen finns inga nutida skyltar och textade förklaringar, bara rader av strömbrytare . Herregud, den svarta bakeliten i spakarnas väl tummade handtag är på riktigt, man ser på ytan att de använts och de torkade gamla ledningarna är omisskännligen från 30-talet. Allt är spökligt välbevarat, inte en skråma verkar den här elhallen ha fått under ett helt krig. Den ljusgröna färgen som täcker väggar och elledningar har först nu börjat flagna något. Tänk om de hade lyckats, tänk om de verkligen blivit färdiga med kärnvapenmissilerna...
Mer drabbande än så här blir sällan museibesök. Bilden i mobiltelefonen blir alldeles sned och suddig.
