lördag 8 november 2008

Wagners Valkyrian i SVT - en räddhågsen tolkning


Wagners opera Valkyrian sänds på SVT ikväll, det är andra delen i det stora operaverket Ringen och fortsättning följer kommande lördagar. Men jag saknar en klangbotten i Staffan Waldemar Holms uppsättning. Handlingen har blivit förflyttad från en sagolik nordisk forntidnågot till ett 1800-tal där den istället blivit ett borgerligt familjedrama istället. Men när Wagner skrev Ringen avände han inte minst Eddan som förlaga. Texten ansågs vara en slags helig, hednisk ”bibel” på den tiden. Här fanns den äldsta versionen av kärlekshistorien mellan valkyrian Brynhilde och drakdödaren Sigurd/ Sigfried. Wagner försökte återskapa språket, alliterationerna i Eddan när han skrev. Att berättelsen var gammal, kanske den äldsta man känner till i vår del av världen, var oerhört viktigt för honom men också för publiken i hans samtid - ett 1800 tal när man trodde att folksagor och sånger, särskilt de riktigt gamla, var en slags källådror som ledde in till folkets oförvanskade ”folksjäl”. En själ som förutsattes vara av en särskilt nordeuropeisk kvalité. Den var annorlunda grannfolkens, den var inte slavisk, finsk, samisk, judisk eller latinsk, utan den var germanskt naturnära och med en våldsam dådkraft. Varenda unge i tyska skolor hade därför pluggat den här sagan, som hade status av nationepos långt före operapremiären.På tyska hade den formen av en riddardikt kallad Nibelungenlied. Så handlingen i sig var nog inte det viktigaste med Ringen, utan det var ålderdomligheten. Att operapubliken under timmar av hypnotiserande tonsvall skulle dras med in i germanernas stora ”stamsaga” omgjord till ett modernt allkonstverk.

Under nazitiden blev operaföreställningarna av Ringen vid festspelen i Bayreuth ett slags mecka dit Hitler personligen ständigt återkom. Det är också välkänt att familjen Wagner efter kompositörens död stödde Hitlers partibygge både ekonomiskt och ideologiskt. Men vad jag far efter här är inte detta - en slags lite meningslös skuldräkning i efterhand - utan ett djupare samband. Hur kan man idag spela vad som en gång togs för en germansk stamsaga utan att samtidigt ställa frågor om hur identitet, nationalism och rasism skapas och omskapas på nytt ofta med hjälp av historisk rekvisita. Utan att ta med också den klangbotten som handlar om vad historien som återbruk innebär. Vad det var Wagner gjorde när han tog en 1500 år gammal och mycket laddad berättelse och gav den ny skepad på scen. Jag tycker att det är att underkänna Ringen som konstverk om man bara behandlar dethär verket - eller operapubliken? - som om de inte skulle tåla att konfronteras med rasismen i sin historia.