Den 11 november, alltså i tisdags, var det 90 år sedan första världskriget tog slut och Peter Englund utkom då med en märkvärdig historiebok om kriget, den heter ”Stridens skönet och sorg. Första världskriget i 212 korta kapitel”. Boken är ett körverk, skulle jag vilja beskriva det som, där 19 personers krigserfarenheter har malts sönder i små och förvirrande bitar, så små att alla gängse sammanhang blivit nära nog omöjliga att urskilja. Vem är vän och vem är fiende? Var går fronten och på vilket av alla slagfälten befinner personen som berättar?
Det verkar som om Peter Englund med flit har velat skapa detta oöverskådliga virrvarr, och trasa sönder den gängse historien om de stridande nationernas trupprörelser vid olika fronter. Den berättelse han vill förmedla handlar om något helt annat, om kriget som mentalitetsförändring och hur själva krigserfarenheten skar över alla gränser. Hur den stolta nationalismen från 1914, stämningen när männen (och endel kvinnor med) drog iväg till fronten under folkets jubel, fyra år senare hade förbytts till något helt annat. På alla sidor verkar det som. Trötthet, desperation och meningslöshet hade tagit över vare sig man var tysk, ryss, engelsman eller belgare.
Det är en kör om kriget, och det är en väldigt effektiv berättarform. Den får mig att tänka på ett par andra starka upplevelser av "historiskt-dokumentära körverk” som jag stött på. Svetlana Aleksjevits fantastiska bok ”Bön för Tjernobyl”, som skildrar erfarenheterna av reaktorolyckan och det hudnära mötet med radioaktiviteten, hur det var i Tjernobyl när det smällde helt enkelt. Inför boken gjorde hon mängder av intervjuer med personer som på olika sätt befann sig nära olyckan, och som berättar rätt lågmält i korta kondenserade avsnitt vad de var själva med om. Hur det lyste om himlen bakom reaktorn den kvällen och man stod på balkongen och beundrade skenet men försäkerhets skull satte på barnen regnkläder till skydd mot strålningen när de skulle gå ut de följande dagarna. Mängden av enskilda glimtar har blivit en märkvärdig helhet.
Den dokumentära kören får mig också att tänka på en stark filmupplevelse jag hade för längde sedan, Claude Lanzmans ”Shoa” (1985), en nio timmar lång dokumentärfilm om förintelsen, där korsklippta vittnesmål varvades, intervjuer med de som var med om förintelsen eller var mycket nära den. Också här blandades enskilda människors perspektiv, de som for i godsvägnar på väg mot förintelselägren, de andra som stod längs spåren och såg tågen passera, eller de tjänstemän som satt på kontor och gjorde tidtabellerna för trafiken. Helheten blev en svindlande otäck berättelse när man blandade och korsklippte deras perspektiv på samma skeende.
Men nu är det alltså en märkvärdig historiebok Peter Englund har kommit ut med, hemsk läsning men ändå med påtaglig dragningskraft. Och det är en bok som gör mig glad därför att den påminner om att det finns sätt att berätta om historia, som går långt bortom konventionerna.
