"Ordens magi" var titeln på en konferens om det skrivna språket som jag deltog i igår. Det avslutande samtalet kom att kretsa kring hur bloggar och texter på webben påverkar traditionella medier som tidningar och böcker. Maria Abrahamsson, ledarskribent på Svenska Dagblandet, beskrev med bävan sin tidnings dramatiskt minskade annonsintäkter i krisens spår. Och jag hann tänka: Är det verkligen så att en av mina absoluta favorittidningar faktiskt riskerar att gå under som papperstidning på grund av recesionen!? Om den bara lyckas överleva de kommande svåra åren finns mycket att vinna, tror jag.
Text som är tryckt och utgiven har trots allt en kraft som e-brev och webbpublicering saknar. Det vara svårt att sätta ord på vad det är i vår tid som är så nyfrälst av internet. Men chefen för Postens direktreklam Mikael von Ekensteen gav ett slående exempel: När hjälporganisationer ber om bidrag och sänder tiggarbrev per E-post får de inte alls samma respons, alltså klirr i kassan, inkomster, som när de sänder sin vädjan till samma personer som trycksak på posten. Ett brev tas på större allvar.
Jag tror att skillnaden kommer att framträda allt tydligare mellan text som är tryckt och utgiven på traditionellt sätt och sådan som är digitalt publicerad. Den ena formen är snabb, effektiv och billig men den andra har fördelen av att vara långsam, beständig och påkostad och ger därför ger den därför en viss pondus till sitt innehåll.
Låt mig ta ett exempel som kan verka långsökt men som kanske ändå kastar ett intressant sidoljus på olika slag av skrivande. Runstenar är så tunga att den knappt kan flyttas på och när man fyllde dem med skrivtecken för länge sedan så var det inte för att man saknade andra medier att skriva på. Man skrev också på förgängliga trästickor, näverbitar eller tavlor av vax. Men ibland gjorde man sig besvär att hugga in budskapet i sten (istället för att bara måla dit tecknen) just för att de skulle stå kvar där. I efterhand kanske vi inte alltid begirper vad de menade med sina inskrifter men en sak för står vi, mediet är definitift en del av budkapet.
Ett annat mer näraliggande exempel. Allt oftarte i fackböcker har jag på sneare tid stött på den här kommentaren: "Det jag skriver om bygger något jag sett på webben. Men eftersom ingen vet hur länge webbsidan kommer att finnas kvar är det meningslöst att hänvisa till den." Den som vill underbygga sina egna argument får alltså problem om källorna bara finns på webben där de kan förändras eller försvinna när som helst. Sådana källhänvisningar blir inte riktigt lika tunga för den som tänker sig att bli läst också på lång sikt.
Kanske är det just det oåterkalleliga med tryckt publicering som är styrkan. Att det som står på pränt, står där en gång för alla och inte kan ändras, förskönas eller rättas till i efterhand. Lagt kort ligger. Och därför mås man tänka efter innan man lägger det.
Den tryckta skriften är påkostad att framställa och distribuera, den bär på förlagsinsatser, redaktionell bearbetning och därför också medföljande pretentioner på kvalité, och det ger den en kraft som mer flexibel och föränderlig publicering saknar. Själva mediet blir, som så ofta, en del av budskapet.
Jag hoppas att mina morgontidningar kommer att erbjuda mig något annat än webbens vanliga malström av nyhetshändelser och tillfälliga tyckanden också om nåra år. Det jag önskar mig till frukostbordet - och även är beredd att betala för - är ett smäckert men stadigt byggt utsiktstorn att varje morgon få klättra upp i för att skaffa lite överblick över världen. Med andra ord en publikation med vissa pretentioner.
