Läser just nu Stefan Jonssons nya bok "Från sopornas planet". Van att följa honom i DNkultur finner jag att det stora formatet egentligen passar honom mycket bättre än korta kulturartiklar. Här får man plats att sjunka ner i vindlande tankegångar som i ett okänt tunnelsystem och låta författarens vida beläsenhet, utblickar och tankesprång föra en vart som helst.
En av essäerna i samlingen gör mig särkilt glad. Den kallas "De dödas testamente" är något så ytterst sällsynt som en välskriven kulturkritisk betraktelse om kulturarvet. Jag försöka återge en del av innehållet här:
Enligt Stefan Jonsson förvandlas kulturarv just nu från ruin till vara. Mångtydiga fornlämningar (som bär på en spänning mellan olika tider) förvandlas till enkla varumärken. Kulturarvet görs nyttigt, det användas för att markera nationell särat och skapa exotiska turistmål. Dessutom framställs det så gott som alltid som vittnesbörd i en "meningsfull berättelse" om varför vi fått det samhälle vi fått.
Men det kan lika gärna - ja, hellre - användas tvärt om. Som spår av det som inte blev, utan försvann. En väg kantad av krossade alternativ. En påminnelse om att allt hade kunnat gå annorlunda.
"Låt oss sluta fråga hur våra museer och monument kan bidra till turism, regional utveckling och identitet. Låt oss istället fråga vad kulturarvets förvaltare har att erbjuda de döda./.../ Debatten om kulturarvets ska handla om detta. Hur låta de döda komma till tals?"
Kulturarvet ska inte anpassas till behov hos dagens samhälle eller morgondagens generationer. Utan vi ska låta det förbli ruiner dit man går för att uppleva de döda generationernas vånda och erfara dåtiden som ett nu laddat av konflikter. Då kan arvet ge en svindlande insikt om historiens mening - eller rättare sagt dess brist på mening.
Poängen med kulturarvet är alltså existentiell och filosofisk. Man bör därför behandla det med vördnad, som "en offentlighet där samhället når klarhet om sig självt". Ruinerna bör ses som vittnesmål om att allt hade kunnat bli annorlunda.
Att hävda rätten till kulturarvet är alltså, enligt Stefan Jonsson, att hävda de dödas rätt att föra talan mot de levande. Målet med kulturarvspolitiken ska vara att "låta de döda komma hem, genom att ge dem en plats i nuets gemenskap." Det är de levandes plikt att återupprätta de döda.
Vackert, antagligen lite svårbegripligt här i nedkortad form. Jag kan bara rekommendera läsning av de riktiga texten, som ju också är en kärleksförklaring till Slas roman "Vem älskar Yngve Frej?"
http://www.bokus.com/b/9789113024882.html
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Låter helt fantastisk! Den boken ska införskaffas.
Då man ej kan kommentera på nedanstående inlägg om serien "Sveriges Historia" så gör jag det här istället!
Din kritik om att där bara synes "blonda och blåögda" människor är helt obefogad sådan. Hade du någon grundlig förståelse om biologi och evolution hade du vetat att det var så människor såg ut som bodde i norden under den angivna tiden, då det var mest optimalt för det klimatet. Så läs lite först innan du spottar ur dig sånt trams.
Anmärkas kan också att "svenskar" och "Sverige" benämns på allt inom DAGENS Sveriges gränser. Vad skulle det annars kallats? Det är för enkelhetens skull och har inget med nationalism att göra.
Som författare för jag en ständig brottning med dess problem: Hur ska man tala om detta område innna Sverige fanns? Det är en ständig och viktig fråga för förlag, redaktörer och författare. och det är viktigt att inte "slira" här. Det finns många andra mer korrekta och lämpliga sätt att trycka sig än att säga "i Sverige" eller "svenskar".
Och när det gäller blondet: poängen är just precis att man inte vet hur stenålderns människor i allmänhet såg ut - och varför skulle det vara så vilktigt om att alöla var blonda förresten? Endel kan naturligtvis ha varit blodna, endel brunhåriga och en del mittemellan eller med andra hårfärger precis som idag.
Om arkeologer hittat spår av någon enstaka blond kaulfs så säger det ju inget om hur alla var. Det handlar om tusentals månniskor under tusentals år.... Och vad har det för betydelse idag at säga något särskilt om hur de såg ut?
Nu är det ju så att man kan utvinna ögon- (och hår)färg ur DNA. Man behöver inte finna en hel kalufs.
Vad är ett bättre ord för folk som bodde inom dagens Sveriges gränser som är lätt och generellt som en Svensson kan ta åt sig?
Självklart tänker man först och främst på DNA i det här sammanhanget men en del riktigt hår har ju faktiskt också hittats. Även om enstaka hårfynd görs lär det bli svårt att säga hur en hel befolkning har sett ut under tusentals år. man kan också fråga sig vad som är meningen med frågan. Själv var jag blond som lite och är mörkhårig numera...spelar roll?
Sverige och dess gränser fanns inte på bornsåldern eller järnåldern. Man kan säga nordbor dellerde som bodde här, div. i traken, området etc...
Skicka en kommentar