Alldeles nyss var Börssalen i vid Stortoget i Stockholm - ett rum digande av guldig rockko och vibrationer från Svenska Akdemins högtidsammankomster - fullsmockad av folk. Bruno Latuor höll Nobelmuseet prestigeföreläsning. En årlig tilldragelse öppen för allmänheten då "en internationell forskare på högsta nivå" inbjuds att tala för en stor, öppen publik.
Den franske vetenskapsfilosofen Bruno Latour från "Institut d'études politiques" i Paris sammanfattade i eftermiddag sin världsåskådning: "Komponismen". Formulerad i spjärn mot vetenskapssamhällets allmänna förgivettaganden om objektiva "fakta", och mot världens alla -ismer: marxism, kostruktivism och inte minst modernism.
Den ekologiska krisen är vändpunkt som förädrar allt på djupet, menar Latour. Och han återkommer till samma liknelse gång på gång: förut har modernismen fått oss flyga med full fart frammåt men med ryggen först - alltså baklänges frammåt - tillbakablickande. Förhäxade av att ständigt utvecklas och göra upp med det förflutna, som "moderniteten" kräver. Men nu har förtrollningen brutits. Klimatkrisen har fått oss att stanna upp, vända oss om och för första gången börja se framåt på riktigt. Vad är det egentligen som häder? Det handlar inte om att diskutera någon diktad framtids-utopi utan om att faktiskt urskilja vad som håller på att ske.
Nu krävs pragmatism, "komponism". Att som musikern försöka sätta samman, komponera, en god framtid. Utgå ifrån verkliga förutsättningar och med försiktighet, väl vetandes att det inte finns några säkra sanninger eller färdiga svar, ändå försöka röra sig mot en framtid mer önskvärd än andra. Att släppa fixeringen vid att göra uppror mot det förflutna och fokusera frammåt istället, och skapa "a fragile and diverse composition". Rätt vackert. Och underbart på något sätt att storslagna visioner kan locka en storpublik mitt i den första varma vårsolen i Stockholm.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar